Let the fantasies begin..

Ett försök till en novell del 3

Annica Jacobson

Andra natten. Jag är fast. Fast i en främmande man, vars namn jag inte vet, men han vet mitt, och han säger det om och om igen. Han viskar det i mitt öra. Anne, min Anne. Vi gör ingenting. Vi ligger bara jämte varandra, håller varandras händer, tysta och stilla. Ibland kramas vi, ibland smeker han mitt hår och kysser mina ögon. Ibland kysser han mig. Vi säger ingenting till varandra. Vi behöver inte säga något. Det förekommer ingen pinsam tystnad. Vi kan ligga helt tysta och känna oss bekväma samtidigt. Han är kall. Iskall. Hans hud är blek och hård. Han har en vältränad kropp, starka muskler, starka armar som håller om mig. Är du rädd för mig? Frågar han mig om och om igen. Nej, jag är inte rädd för dig. Inte nu. Jag känner bara mitt hjärta dunka fortare när han är i min närhet, men på ett behagligt sätt, som när man har fjärilar i magen. Jag studerar hans ansikte, med de perfekta dragen, de vackra ögonen som skiftar i färg, hans bleka hy som aldrig rodnar, hans mörka skuggor under ögonen, som om han inte har sovit på flera år. Men ändå så vacker, så otroligt vacker, jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. En människa. Han kändes mer som en varelse, han var så vacker så han kunde inte beskrivas som en människa. Hans skönhet bländade oss alla på bordellen. Till och med Maria, som inte brukade vara intresserad av en enda man. Tjejerna var svartsjuka, dela med dig, brukade de säga till mig. Åh nej, jag ville inte dela med mig. Jag var hans. Han brukade fråga mig varför jag jobbar på en bordell. Detta är det enda jag duger till, förklarade jag för han. Han tittade då tillbaka med en sorgsen blick, smekte mitt hår och kysste min panna. Jag känner mig så trygg i din famn, säger jag.

Nu var han borta. Igen. Vi har träffats tre nätter nu, men han kommer när han behagar. Utan förvarningar. Han bara dyker upp när han vill. Jag hade precis jobbat klart ett pass. Korvgubben. Han gillar strumpbyxor, ljudet av frasandet, han gillade maskorna i strumpbyxorna. Han gillade stilettklackar. Han brukade suga och slicka på mina klackar, det är ett sjukt sätt, men jag har stött på mycket sjukare saker än det. Jag stod ut. Jag behövde pengarna. Hur skulle jag annars kunna överleva? Vad duger jag till? Vi är alla sjuka på ett eller annat sätt. Som vanligt, tog jag en cigg, tände den med en tändsticka och gick ifrån rummet. Lämnade det skitiga jobbet efter mig. Korvgubben är trevlig, artig och omtänksam trots han sjuka sätt i sängen. Väldigt osäker på sig själv. Ibland kunde han betala 500 spänn bara för att få prata om sina problem. Den dolda ytan bakom hans glada korvgubbe-ansikte. Han mådde för jävla dåligt. Var ensam varje dag, hade ingen och dela sitt liv med, ingen kamrat, bara sina kunder som tackade för sin varmkorv. Förutom mig hade han sina porrfilmer och Jerry Maguire vardagar klockan sju. Han besökte mig varje torsdag klockan åtta, efter Jerry Maguire. Hans rutiner var väldigt viktiga.

Jag satt och spelade schack med Fransesca och Lolita, tände en cigg till och tittade på de bästa väninnorna, Fransesca och Lolita, de oskiljbara, med vänskapsband och samma lya. Fransesca fick en kund, hennes stamkund, vi kallar han Jack the black, för han var mörkhyad. Lolita tittar misstänksamt på mig. Sååå, börjar hon. Jag tar ett bloss. Vaddå sååå? Frågade jag. Vem är han? Frågade hon. Jag förstod vad hon menade. Hela bordellen måste ha märkt det, mitt ovanliga glada humör, min plötsliga rodnad på allt, mitt dagdrömmande. Ingen särskild, mumlar jag och rodnar. Hon tittar allvarligt på mig. Så länge det inte påverkar jobbet, säger hon och lägger sin hand på min. Jag tittar upp och ser hennes oroliga blick. Jag lovar, säger jag. Hon ler. Hur är han? I sängen alltså? Självklart, de tar för givet att jag ligger med han. Det är vårat jobb. Han är bra på och ligga, säger jag och småler lite för mig själv. Jag ljuger inte, han är bra på och ligga i sängen, men han ligger inte med mig. Men han är underbar, vacker och helt underbar, sa jag det? Men jag säger inte det till Lolita, nej, det här är mitt jobb. Det här är bara buisness. Låt det inte påverka ditt jobb Anne.

Jag vaknar mitt i natten, i mitt hem, att fönstret är öppet och blåser kallt mot min hud. Jag reser mig upp, tänker efter om jag verkligen hade fönstret öppet när jag gick och la mig, så olikt mig, och tog på mig en satinrock. Jag flämtar till, gör ifrån mig ett ryck, men sedan blundar av den otroliga kyssen. Han är här. Just nu och kysser mig. Jag känner hans kalla läppar mot mina, så kalla och hårda. Undrar hur mina känns mot hans. Hans kalla händer håller mina kinder, han tittar in i mina ögon och flämtar. Jag kan försvinna i dina ögon, säger han efter en stund. Vi ligger i min säng, jämte varandra och håller varandras händer. Flätar våra fingrar. Han nämner korvgubben, jag hör på hans röst att han inte tycker om honom. Han nämner Fransesca och Lolita, jag känner hans lilla roliga leende. Han nämner Maria, som en stel och lustig kvinna. Det slår mig, hur vet han vilka de är? Men jag låter bli och fråga. Vissa frågor vill jag inte ha svar på. Varför är hans hud så kall och blek? Varför skiftar hans ögonfärg? Ibland är den svart, ibland brun, ibland klarblå, ibland röd? Varför är hans kropp så hård? Men jag blundar, njuter av hans närhet, han är här. Och vi skrattar och ler, och natten skrider fort fram, tills jag vaknar av solens strålar. Han är borta. Drömde jag? Jag ser ett halsband ligga på sängkanten, silverkedja, som han brukade ha runt halsen. Han har varit här. Så jag antar att vampyrer är immuna mot silver.

Ett försök till en novell 2

Annica Jacobson

Jag var tvungen att se henne igen, hon var inte rädd för mig. Hon såg inte vad jag egentligen är. Ett monster. Jag har förföljt henne väldigt länge, känt hennes goda doft, som gjorde mig galen. Hon var som en drog för mig, men inte på ett farligt sätt. Inte så att jag känner törst. Jag känner ett annat behov. Jag måste bara ha henne, känna hennes doft. Jag drogs till henne. Så jag gick in där en natt, till den sjaskiga bordellen. Den ligger bland de mörka kvarteren, bakom den svarta porten, där alla fönster är täckta för med svarta gardiner. Man ser bara silhuetter av kroppar som rör sig mot varandra. Innanför den svarta porten kom jag till en reception, till en ganska vacker och mager kvinna i röd korsett som satt och filade sina naglar och tittade nyfiket på mig. Hon sa inget till mig, hon ropade på sin chef, som kom in i rummet. Vem söker du? Någon speciell? Eller något särskilt du önskar? Frågade han. Jag behövde inte tänka efter. Lockhårig, svart hårfärg, väldigt väldigt blå ögon, sa jag. Han tvekade inte. Anne, säger han och vinkar med mig in genom en dörr där jag får vänta. Efter en stund kom han ut med henne. Anne. Kolsvart lockigt långt hår, hennes klara blå ögon, väldigt smal men otroligt vacker. Och doften. Det gick inte att förklara doften, den var söt, men också frisk. Jag undrade hur hon smakar. Hon rodnade. Jag glömmer aldrig den natten. Jag frågade om hon var rädd för mig, men det var hon inte. Jag kunde se hennes rädsla i ögonen, men det försvann snabbt när jag kysste henne. En otrolig natt. Hon anade ingenting. Jag var tvungen att se henne igen.

Jag förföljde henne från hennes hem. En sjaskig lägenhet, risig och ful. Inte särskilt välstädat heller. Hon var inte samma person på bordellen som i sitt hem. I sitt hem var hon grisig, diskade inte, lämnade rutten mat stå, kläder över hela golvet, stanken från allt gammalt var otolererbart. Hon var inte lika välvårdad själv, oborstat hår, oborstade tänder, gick i gamla svettiga t-shirts med fläckar på, ingen nyttig mat heller. Men jag tycker inte alls om mat, det är som att äta jord. Hon åt hamburgare, flottiga pommes frites, bacon och friterade lökringar. Jag var förvånad över att hon var så smal över den maten. På bordellen var hon vacker, graciös, borstat hår, borstade tänder, fräsch och gick i fräscha och vackra klänningar. Jag antar att det var en del av jobbet, hur man skulle gå klädd. Hon var på väg till jobbet, hon hade fräschat till sig och såg inte ut som Anne i sitt hem, utan en Anne på väg till jobbet. Anne, jag älskar att säga Anne. Hon går graciöst, hela tiden, som om hon dansar fram, med en rak hållning. Hon går till ett korvstånd och slafsar i sig en korv med bröd, ovårdat, hon får smulor på kläderna och en kladd ketchup på näsan. Korvgubben noterar det, Anne får en servett, torkar bort det och ler ursäktande. Korvgubben ler tillbaka. Han vet vem hon är. Han har redan varit kund hos henne. Jag morrar till. Anne, vad är det för jävla jobb du har. Hon går vidare, lika graciöst som alltid. Snart är hon framme, till den svarta porten. Hon går in. Jag går mot porten, lägger mina händer på den, känner hennes doft starkare. Jag måste hejda mig. Jag måste vänta.

Jag övervakar henne hela tiden, jag kan inte lämna henne ensam, jag känner en plikt. Jag måste skydda henne. Hon har ett farligt jobb, och männen hon är med, dem gör mig svartsjuk. Jag vill att hon bara ska va min. Jag känner ett sånt ha-begär. Hon är bara min. Min Anne. Jag vill se henne igen, jag vill kyssa henne igen. Känna hennes lena magra kropp mot min. Höra hennes hjärtslag, höra hennes andetag. Kommer hon märka vad jag är för nåt? Kommer hon inse vilket monster jag är?

Jag gick in genom porten, den svarta porten. Samma tjej satt vid receptionen, samma korsett, satt och filade sina naglar. Tittade nyfiket på mig, igen. Hon fortsatte fila sin naglar, låtsades som om hon inte brydde sig om mig. Du är här för och..? började hon. Anne, sa jag. Hon höjde ögonbrynen. En man som verkligen vet vad han vill ha, vänta, sa hon och gick iväg genom samma dörr som chefen hade vinkat in mig i. Det dröjde några minuter. Jag kände doften, den söta och friska doften. Jag gick mot dörren tjejen vid receptionen hade gått in genom, jag lade händerna på den. Hon är nära. Jag hörde någon gå mot dörren så jag gick tillbaka dit jag stod innan. Du kan komma in nu, hon väntar på dig, sa tjejen som satt vid receptionen och gick och satte sig på sin plats igen, fortsatte och filade sina naglar, gav mig en misstänksam blick. Gå in då, hon är din, sa hon. Hon är min, Anne är bara min. Nåväl, för någon timme i alla fall.

What shall we do with the drunken sailor

Annica Jacobson

• Måndagar är jobbigast, tisdagar lite roligare, säger jag. Skolsjuksköterskan nickar, sitter och ritar en linje, så det blir som ett diagram över veckan för att se vilka dagar jag mår bra och inte mår bra.

• Varför just tisdagar? Frågar skolsjuksköterskan.

• Vi slutar tidigt, säger jag.

• Vilken dag denna veckan mådde du mest dåligt? Undrar skolsjuksköterskan. Jag biter på min läpp. Den dagen var självklar, fredagen.

• Fredag, säger jag. Sköterskan tittar konstigt på mig. Jag har alltid sagt att fredagar är bra dagar, för då åker jag hem till min pojkvän. Men denna fredagen gjorde jag inte det, jag hade gjort slut med han, och fått vara hemma på helgerna.

• Fredag? Frågar skolsjuksköterskan, du brukar aldrig må dåligt på fredagar? Jag tittar på henne, biter mig på läppen igen, försöker inte minnas, försöker hålla borta tårarna. Men hon väntade på mitt svar. Jag kände förtroende för henne, jag har aldrig träffat en så snäll person innan, hon ville verkligen hjälpa mig. Ända sen jag började gymnasiet mådde jag bara dåligt, jag var alltid ledsen, men jag visste inte varför. Någon i klassen hade upptäckt det och anmält det anonymt till skolsjuksköterskan, och nu fick jag träffa henne en gång i veckan och bara prata. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade gjort det, men det var en himla fin sak som jag aldrig glömmer. Oftast är det svårt och inse själv att man mår så dåligt att man behöver lätta sig för någon. Jag skämdes för och gråta, men sköterskan hade sagt, som om det vore det självklaraste i världen, att gråta är den bästa medicinen. Jag tog det till mig. Jag svalde.

• Det är pappa, han var full.. skrek på mamma igen.. sa jag.

• Skrek igen? Vad menar du Annica? Frågade skolsjuksköterskan och blev genast orolig. Jag tittade ner, tittade på mina händer, försökte hålla tårarna tillbaka. Jag mindes tillbaka, alla de gånger han har varit full, ända sen jag var liten. Det var värre förr, men det gjorde lika ont ändå. Jag minns de gånger jag har suttit på en trappuppgång i huset, i nattlinnet, för att jag inte kunnat sova av allt skrik, och den höga volymen musik. Alltid något gammalt jazzband med trumpeter högt varje gång. Jag brukade sitta där och lyssna på vad de sa till varandra, och jag satt alltid och grät och hatade pappa, och sa tyst att så är det inte alls, mamma är jättesnäll, mamma är finast i världen. Jag vågade aldrig gå ner, jag var rädd att han skulle bli arg på mig också. Han slog aldrig henne, han bara skrek en massa elaka ord, medan mamma skrek tillbaka och grät. Psykisk misshandel, skulle jag kalla det nu. Jag mindes alla de gånger mamma tog med mig ut, pappa skrikandes efter "Ska du fly nu?! Gör det, bara fly för fan, din jävla kärring!", mamma satte mig på sin cykel där bak, och hon cyklade iväg med mig till en sjö, där vi badade. Mamma betedde sig alltid konstigt, ville inte svara på mina frågor, men vi var där och pappa var inte där. Och det var huvudsaken. Jag mindes också alla de gånger min syster var hemma, och tog hand om mig, medan pappa skrek. Vi gömde oss i mitt rum, och jag fick rita med kritor och leka med dockorna. Hon gav mig ett glas mjölk innan jag skulle gå och lägga mig,det gjorde mig så trygg. Men hon var inte alltid hemma, hon var som jag, hon stack till sin pojkvän, och jag var liten och var tvungen och var hemma. Somrarna när farmor var hos oss, brukade hon höra mig sitta och snyfta i trappuppgången, och när jag hörde hennes steg mot mig sprang jag och gömde mig i mitt rum. Det har hänt en gång att farmor gick ner och gav pappa en rejäl utskällning. Men det var bara en gång. När jag blev äldre, brukade kompisar komma ibland och hämta mig. Jag hade en bästa killkompis en sommar, han hämtade mig med sin moped och vi satt tysta och stilla vid shell och åt en varsin glass. Han förstod precis hur jag mådde, för han hade det likadant. Jag vet inte hur många gånger mamma har lämnat honom och sen kommit tillbaka igen. Och jag vet inte varför hon gör det. Jag tittar upp mot sköterskan igen och brister i gråt, och berättar allting. - Men Annica, det är ju därför du har mått så dåligt! Där har du anledningen! Din pappa är alkoholist! Jag tittar på henne, med chockade ögon. Alkoholist? Min pappa alkoholist? Det hade aldrig slagit mig innan, vilket är lustigt, för alla dessa år bevisar hans alkoholism. Hon skickade med mig broschyrer om alkoholism så jag fick veta mer om det. Jag gick några gånger till hos sköterskan sen kom jag inte tillbaka igen. Ni säger att jag ska säga ifrån. Men sist jag sa ifrån, slängde han ut mig. Det finns ingenting, absolut ingenting man kan göra. Han är fast. Och jag tänker låta han sitta fast i skiten. En dag tittade jag honom rakt in i ögonen och sa "Du gör mig jävligt ledsen!" och han tog inte åt sig, han pekade på mamma istället och sa "Hon gör mig jävligt ledsen!".

  Jag vill tillägga att mamma är världens finaste människa, hon är så positiv och har så mycket styrka. Jag älskar henne så mycket. Vi vet inte varför hon alltid går tillbaka till honom, vi har försökt och hjälpa henne, hitta en lägenhet och lämna honom för gott. Men det gör hon inte. Jag vet inte varför. Vi alla vet hur illa pappa skulle bli drabbad, han skulle fastna i skiten totalt, men det skiter jag fullständigt i. Han har bara sig själv att skylla. Han säger att mamma har förstört våran familj, att det är han som har uppfostrat oss. Men han kom aldrig till oss när vi behövde plåster på våra sår, kramade aldrig om oss när vi var ledsna, uppmuntrade oss aldrig om vi var duktiga i skolan, han har svikit oss så många gånger. Det är han som förstört oss. Både min och min systers barndom. Detta är min historia om "What shall we do with the drunken sailor", och jag vet att många fler barn drabbas och har drabbats av en alkoholiserad förälder. Det är så fel och utsätta barn för sånt här. Jag blir så arg. Han är full just nu. Och har stereon igång med gammal jazzmusik i hög volym. Går jag ner och skäller på han nu, kan han ta allt ifrån mig, han kan slänga ut mig ur lägenheten i malmö och jag kan inte fullfölja mina studier. Men snart, mycket snart kan han inte hota mig med någonting, när jag flyttar till en alldeles egen lägenhet. Jag har en lägenhet nu, den är min, eller den ska snart bli det. Och då kan han ge sig fan på att jag skrika tillbaka, ge tillbaka samma jävla psykiska misshandel han har gett min mamma. Folk tycker att jag inte ska lägga mig i, men det handlar om min mamma, en medlem i familjen som far illa! Så fan att jag ska lägga mig i! Åtminstone för min egen skull, skrika ut all ilska jag har mot honom, och sen bryr jag mig inte hur arg han blir. Han kan inte hota mig längre. Han kan inte kasta ut mig nånstans. Jag åker bara hem till mitt hem, och lämnar han åt sina skulder dagen efter. Låta han sitta i sin egen skit och tänka efter vad han har gjort. Jag kanske till och med visar den här novellen jag skrivit, så han ser hur illa våran familj han har skadat. Det jävla fanskapet.

Ett försök till en novell

Av Annica Jacobson

Det är dags och gå hem nu mannen, säger jag och klär på mig, döljer min nakna kropp. Mötet är över, en timme, pengarna rakt i handen, jag gör mitt jobb och sen får han gå hem. Jag gräver i min handväska efter ett paket cigaretter och tändstickor. Mannen ligger naken i sängen, helt avslappnad. Han är hårig, hårig på bröstkorgen, armarna, benen och på könet. Han tycker om när man drar lite lätt i håret, han gillar hårda tag. Jag vet inte hans namn, det ingår i jobbet. Här är vi anonyma, både männen och flickorna som jobbar här. Mannen suckar tungt och böjer sig över sängkanten för att hitta kalsongerna som är slängda på golvet. Jag hittar cigarettpaketet och tändstickorna, stoppar ciggen i munnen, tänder den och tar ett djupt bloss. Det gör jag varje gång, efter sexet, tar jag alltid en cigg. Mannen har fått på sig alla kläder nu, går fram till mig och smeker mig lätt på halsen och drar fingrarna genom mitt lockiga hår. När ses vi igen min skönhet? väser han. Han låter som en orm. Du får boka tid nere vid receptionen, säger jag och tar ännu ett djupt bloss. Jag går därifrån, stänger dörren in till rummet och går in till sällskapsrummet där alla vi flickor är om vi inte jobbar. Sällskapsrummet har röda väggar, och tavlor på kungligheter. Vi brukar drömma om att bo på ett riktigt slott, vara sällskapsdam för män och kvinnor med kungligt blod. Ibland har vi tur, då kungligheter kommer hit och vill ha sex. Vi brukar tävla, den som har högst status är den som har knullat med flest kungligheter. Två flickor satt på den stora svarta soffan och spelade schack. Lolita och Fransesca heter dem, båda rödhåriga och svarta långa klänningar med volanger, allra bästa väninnor, ingen kan komma dem emellan. De har till och med vänskapsarmband och bor i samma lägenhet. Ingen kan rubba deras vänskap. Hej damen! säger dem samtidigt. Man kan tro att dem är tvillingar. Vissa säger att dem två har ett sexuellt förhållande ihop. Vem leder? frågar jag och nickar mot schackbrädet de har lagt upp på bordet. Fransesca, säger Lolita och flinar. Jag ler och sätter mig jämte dem, studerar deras miner, deras koncentrerade miner och deras drag. Vem kan tro att vi är horor, när vi ser så sofistikerade ut och spelar schack? Vi pratar aldrig om jobbet, bara när vi har nåt intressant och berätta. Som kungligheter. Ny kund, säger våran chef som kommer in till rummet och tittar på mig. Dags och jobba igen. Våran chef är en man, ganska snygg, och lång. Men ingen har någonsin haft sex med han. Förutom en. Maria. Han är helt besatt av Maria, troligen kär. Men Maria är inte kär i någon. Hon vill inte va kär i någon. Hon avskyr män. Jag stiger upp, går mot dörren. Idag har jag en röd klänning på mig, också lång med volanger. Stilettklackar förstås, som man måste ha på jobbet. Männen gillar det. Jag går mot receptionen, och får syn på den vackraste mannen i hela mitt liv. Så perfekt, så vacker. Jag har aldrig sett något liknande. Alldeles vit hy, klarblåa ögon, och mörkbrunt lockigt hår. Han spärrade ögonen när han såg mig, jag gick blygsamt fram. Chefen beordrade mig att snurra runt så kunden få en hel blick. Sägs om henne va? säger chefen. Helt okej, säger mannen, med en väldigt vacker mörk röst. Våra blickar möttes, och jag rodnade. Jag har inte rodnat mot en man på länge. Inte sen de första gångerna jag jobbade på denna bordell. Det var något särskilt med den här mannen. Helt okej? Är det allt? Jag kände mig förnärmad. Han går fram till mig, perfekta steg, allt han gjorde var perfekt, han tog min hand och kysste den. Hans läppar var iskalla. Jag ryste. Han tittar upp mot mig. Var inte hans ögon blåa nyss? Nu var dem kolsvarta. Han studerar mig. Jag känner mig iakttagen. Jag skruvar lite på mig, försöker få kontroll på läget. Så ska vi sätta igång? frågar jag och tittar på han, döljer mina rädslor, en rädsla över hur vacker denna man är. Han nickar, håller fortfarande kvar min hand och ser på mig. Jag leder han bort från receptionen, genom en dörr, genom sällskapsrummet, där jag känner Lolitas och Fransescas svartsjuka blickar och in till rummet där jag precis var med den andra mannen. Rummet är också rött, vara chefen tycker det ger en varm och porrig känsla. Sängen är väldigt stor, med svarta sidenlakan. Förutom sängen, finns en stor spegel på taket ovanför sängen, en svart byrå till höger om sängen och en liten spegel på den. I byrån finns redskap som handklovar, piskor och ögonmasker. Hur vill du ha det? frågar jag och är fortfarande fascinerad över hans ögon som skiftade färg, jag var säker på att dem var klarblåa alldeles nyss. Han svarar inte, han tittar sig runt i rummet. Jag tar 500 för varje timme, säger jag och lägger mig på den stora sängen, drar ner ena axelbandet och tittar på honom. Han stod vid byrån och stirrade på mig, och helt plötsligt låg han över mig. Bara sådär, helt plötsligt. Jag hann inte se hans rörelser. Jag blev chockad och rädd. Är du rädd? frågar han. Nej, säger jag, fast jag var det. Han tittar in i mina ögon, han kunde se att jag var rädd, jag kunde inte dölja det.