Olycksfågel

Jag är en olycksfågel,

jag flyger vart jag vill,

men vart jag än flyger,

så blir det bara fel.


Jag är en olycksfågel,

med brutna vingar,

mina vingar får ingen kraft,

allt jag har drömt om kunde jag haft.


Jag är en olycksfågel,

jag hittar inte hem.

Jag hittar inte en fågel,

som leder mig hem.

With Love Anki

Du ger mig fjärilar i magen

Med stor mage, händerna knutna om den och med fötterna nedgrävda i sanden tittade jag upp mot solnedgången och log för första gången på länge. Jag hade sand i håret och på mina armar, och jag kände att jag levde. Det blåste härligt, vinden var min vän, livet var min vän. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Den här dagen var exakt en vecka sen allting hände. Sen jag var med på en "onani-maraton" i danmark där rekordet för ett sprut var 2,5 meter långt, rekordet för orgasm var 22 st, där vi låg nakna, njutningsfulla och smekte oss själva i åtta timmar för välgörenhet. Det var också exakt en vecka sen min man lämnade mig för en äldre kvinna, lägenheten var hans. I samma veva hade min bästa vän 25 års kalas, jag färgade håret rött rent spontant och min granne skaffat katt. Jag blev hemlös. Med en liten packning åkte jag runt med buss på olika ställen, sov i telefonkioskar, ibland med gråten i halsen, ibland med ilska och vrede. Jag ville inte hem till min mor, hon hade fullt upp med sin blomsteraffär. Jag har ingen far och jag har inga syskon. Jag stod med magen i vädret, min stora fina mage, på mellbystrand med händerna knutna, och i just det ögonblicket visste jag att allt skulle ordna sig. Jag sov gott med öppen himmel och tackade Gudarna för det varma vädret.


Nästa dag kom turen på min sida, jag träffade en man, som råkade stå på stranden när jag vaknade nästa dag och undrade varför jag låg här. Jag berättade min historia, om onani-maratonet, om 25 års kalaset, grannen som skaffade katt, mannen som lämnade mig, telefonkioskarna och mamma som ägde en blomsteraffär. Jag berättade även om den äldre kvinnan min man lämnade mig för som råkade vara hans chef, om mina bussturer under veckan och om min spontana röda hårfärg. Han småflinade lite åt min historia och kallade mig för olycksfågeln. Jag nickade för mig själv och kände mig som tagen på bar gärning där jag låg nyvaken med morgonhår och en filt omlindad runt min kropp. Han berättade om en husvagn han hade på sin trädgård och sa att det skulle se bättre ut om jag sov i den än på stranden eller i telefonkioskar. "Nog måste du va trött", sa han, "med den där magen", och tittade menande mot min stora underbara mage. Jag strök mina händer om magen och sa, "nog är jag trött men det är det värt!"


Den snälla mannen, som jag gissade på vara ungefär 60 år gammal med tanke på hans vita hår, den gängliga kroppen som var väldigt solbrun och hans leende som avslöjade många års livserfarenheter med glimten i ögat, visade mig vägen till hans hus och husvagnen. Jag blev förvånad över mig själv att jag inte lagt märke än till hans gula badbyxor han hade på sig och jag undrade om jag hade stört hans simtur. "Nej", sa han, han brukar ta en daglig simtur varje morgon, men denna dagen hade han sett något så märkligt som en gravid kvinna låg omlindad i en filt på stranden och han hade insett att hon behöver honom. "Det var snällt", sa jag, "och jag måste ju veta ditt namn". "Bosse", sa han. "Elina", sa jag. Helt plötsligt hade jag skaffat mig en vän, en vän som var 45 år äldre än mig och som hette Bosse och brukade ta simturer på morgonen.


Det var en röd och vit husvagn, en husvagn som alla svensson brukade glida runt om somrarna med, soffor som omringade en hörna och som kunde fällas ut till säng, ett kylskåp, en liten spis, en liten frys, en toalett där jag precis fick plats med min tjocka mage och en två-vånings-säng. Det räckte gott och väl för mig och min mage. Den första natten sov jag gott då jag kände att det här kommer lösa sig. På morgonen insåg jag att jag inte hade haft min mobil igång på flera dagar och jag ville ha det så. Jag ville inte ha en massa oroliga sms och telefonsamtal från vännerna och mamma, inga sms från mannen heller om han nu skulle få för sig det. Om han skulle lägga energi på och oroa sig för var jag befinner mig någonstans. Jag behövde lugn och ro i min själ och min mage behövde ha det lugnt omkring sig.


Medan jag gick och strök mina händer om magen knackade mannen på min dörr. Han tyckte att jag behövde fylla kylskåpet med något gott så jag skulle få åka med han till affären, men först ville han bjuda mig på frukost. Jag tackade Bosse för hans vänlighet och påminde mig själv om hur tacksam jag ska va varje dag för allt. Bosse hade en tatuering på armen, en på vaden, en på den andra armen och en liten på handleden. Den jag lade mest märke till var fredsduvan han hade på högra armen. Den var mycket vacker, en duva som håller en kvist i sin näbb och blommor som slöt sig som en ring runt duvan. "Min fru har målat den", sa han när han märkte att jag hade stirrat fascinerat på hans tatuering. "Din fru", frågade jag undrande, det var så uppenbart att han inte hade någon för då hade väl frun varit här, tänkte jag. "Ja min fru, Lilja, hon bor i Thailand, vi flyttade dit tillsammans men jag ville tillbaka till Sverige och hon ville stanna kvar", berättade han. Han berättade även om att de hade träffats på ett yoga-läger där de genast hade fallit för varandra. Han berättade om tron på första ögonkastet, om hur vacker hans fru var, om de många sena nätterna de var ute och dansade, om hennes målningar och konstnärliga gener och rotade fram en bild på henne. Hon var verkligen vacker. Bilden var tagen i Thailand för många många år sen där hon står som brud. En mycket enkel och vacker brud, med blommor i håret och en enkel vit sarongklänning. Hon hade knallblå ögon och svart hår, lång och smal och en tatuering på högra armen, samma tatuering som Bosse. Jag blev förundrad över vilken historia Bosse hade. Under våran frukost berättade han om fantastiska resor han hade varit på och otroliga upplevelser, jag satt som ett litet barn som lyssnade på spännande sagor om häxor och troll.


Bosse och jag hjälptes åt att packa in varorna i kylen, det blev två kassar som innehöll mjölk, frukt, pålägg, bröd, te, kaffe, ägg, en påse polly, ett paket glass-strutar, en zingo och en Vecko Revyn. Jag hade inte satt igång mobilen än. Jag trivdes bra i husvagnen men jag visste att jag inte kunde bo här för alltid, men tills vidare trivdes jag bra här. Solen lyste klart, himlen var molnfri, jag och Bosse tog ett dopp i havet och drack te i solnedgången. Hela dagen gick jag omkring och strök på min mage för att barnet där inne skulle veta mina närvaro. Bosse frågade om jag hade ett jobb. Jag berättade för han att jag jobbade på en fabrik där man tillverkade sandpapper men att jag för närvarande är mammaledig och bara väntar på att mitt lilla barn ska ploppa ut. Bosse skrattade åt ordet "ploppade" och undrade om jag visste om det var en pojke eller flicka. Det visste jag inte och jag ville inte ha reda på det heller men jag hoppades på flicka. "Det kommer bli en underbar liten flicka", sa Bosse.


Dagen efter vaknade jag i sängen som jag fällde ut kvällen innan när jag inte klarade av att sova i våningssängen, det var alldeles för trångt för mig och min stora mage. Hörnan med sofforna som gick och fälla ut till säng var mycket behagligare och skönare. Jag hade ingen aning om vad klockan var, det fanns inget ur i husvagnen och jag ville inte sätta igång mobilen. Jag tittade ut genom fönstret och upptäckte att solen lyste lika vackert denna dagen. Jag såg även Bosse gå mot stranden i sina knallgula badbyxor för sin dagliga simtur. Jag blev mäkta imponerad igår när Bosse berättade om hans fisketurer i Grekland, han visade bilder på de stora fiskarna de lyckades fånga, han berättade hur hårt livet kunde vara på en fiskebåt och om alla stormar han hade fått vara med om. Det märktes tydligt att hans stora intresse var fiske. Under nästan hela sitt liv hade han arbetat med fiske och nu hade han fiske som hobby. Jag har aldrig förstått mig på förtjusningen av fiske men Bosse hade lovat mig att ta med mig på en fisketur en dag.


Den dagen var en märklig dag. När jag klev ut ur husvagnen och upptäckte att jag inte hade knutit min sko ordentligt, lutade jag mig ner för att rätta till den, och i samma svepa kom en cyklist farande emot mig och kraschade på mig. Jag ramlade baklänges och slog i huvudet och svanskotan. Cyklisten hade ramlat framför cykeln och hade flugit en meter och landat på händerna. Han fick skrubbsår på både knäna och händerna. Jag försökte resa mig upp och gnuggade handen mot mitt huvud och kom på mig själv att skratta. Jag fick en bild framför mig hur roligt det måste ha sett ut. Cyklisten som var en man, cirka 30 år, hette Alvid. Under hans cykelhjälm kunde man urskilja brunt lockigt hår som hade smetat sig fast på pannan med all svett, hans ögon var mörkbruna, han var lång och smal och såg spänd ut. Han hade ett par limegröna cykelbyxor och en tajt svart t-shirt slimmad runt kroppen och en rosa cykelhjäm. Det var inte det jag skrattade åt, jag skrattade åt hans förfärade blick, han såg vettskrämd ut. Han frågade hur jag mådde och hjälpte mig upp från marken. "Du har inte fått missfall va?" Frågade han förskräckt. "Ser det ut som det?" Frågade jag och skrattade så jag grät. Han började också skratta. "Alvid", sa han. "Elina", sa jag.


Jag bjöd in han till min husvagn och kokade te. "Vill du ha glass", frågade jag. Han tackade ja, och jag rotade fram en glass-strut till han och en till mig. "Så du är cyklist", frågade jag. Han berättade om hans stora intresse för att cykla, om organisationen Svenska Cykelförbundet där de arrangerade en massa tävlingar. Han hade cyklat tävlingar både i Göteborg, Stockholm, Luleå, Halmstad, Vättern runt och Arvika. Han hade även ett mångtal gånger cyklat från Mellby till Göteborg. Han hade också cyklat i Montreal och med herrjuniorlandslaget i Sparkassen Münsterland Tour i Tyskland. Hans nästa mål är cykeltävlingen Tour Down Under i Adelaide, Australien som startar på den tredje tisdagen i januari varje år. Jag var imponerad. Han hade cyklat i 15 år och han ville fortsätta i 15 år till. Bortsett från det tyckte han om sin hund Grynet, kolla på "äntligen hemma" på kanal fyra och inredning. Det slog mig helt plötsligt hade skaffat mig en vän till. Han frågade mig vilken månad jag var i. "Sjätte månaden". Alvid frågade var pappan befinner sig och jag svarade att han numera befinner sig i säng med sin chef. Alvids blick blev sorglig och han tog min hand. Han berättade att han beundrade mig som orkade gå igenom det här alldeles själv.


Dagarna flög förbi i mitt förnuvarande hem i husvagnen. Bosse och jag åt frukost ihop varje morgonen och Alvid började mer och mer råka cykla förbi min husvagn och jag bjöd han på te och en glass-strut varje gång. Mitt lilla barn kickade i min mage och jag visste att det här barnet skulle bli en riktig fajter. Efter en sen kväll med både Bosse och Alvid i husvagnen, drack männen vin, jag drack cuba cola och vi spelade kort. Jag hade aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Bosse gick hem till sitt hus först, Alvid stannade kvar en stund till och vi hittade på en massa namn till mitt barn. "Blir det en pojke så ska han heta Bosse", sa jag, "för Bosse har verkligen varit snäll mot mig och hjälpt mig, han har gett mig hjälpen när jag behövde den som mest". Alvid nickade. Han tog min hand, tittade mig in i ögonen och försökte säga något men det kom inga ord. Mitt hjärta bultade lite snabbare den kvällen. När Alvid cyklade hem la jag mig i min ihopsatta säng och kom på mig själv att tänka på honom. Jag fnittrade. Kan det vara så uppenbart att jag har förälskat mig i en man med världens töntigaste namn och är en cyklist men limegröna tajts. Det verkade inte bättre.


Den kvällen tog jag upp min mobil och satte igång den. 27 nya meddelanden och 30 obesvarade samtal. De flesta meddelanden var ifrån mamma, bästa väninnan, något okänt nr och så Karl. Karl var mannen som lämnade mig. Så han brydde sig? På ett meddelande stod det följande: "Förlåt mig Elina, jag ångrar mig, jag vill ha dig tillbaka, kom tillbaka.". Jag stängde av mobilen igen och somnade med kläderna på.


Nästa morgon knackade Bosse på min dörr och när jag öppnade såg han så förnöjd ut och visade mig vägen in till hans bod. Där inne stod en gammal cykel. "Du får den", sa han. "Får jag verkligen den", sa jag. "Den är din", sa han och log brett. Jag kramade om Bosse och tackade så mycket. Jag fick en idé. Jag frågade Bosse var Alvid bor och han ritade en liten karta till mig. Det var en rätt så lång väg dit. Kunde det vara så att han tyckte om mig så mycket att det var därför han lade sådan energi på att råka cykla hela den här vägen till mig. Nu skulle jag råka cykla till honom. Jag cyklade förbi flera strandtomtar, fler halvnakna människor som låg och fläkte på sina solstolar, flera grillar som var igångsatta och barn som cyklade efter mig och ropade hej. Jag cyklade förbi flera fält, flera kohagar och jag rynkade på näsan när jag kände gödseldoften. Nu skulle jag vara framme snart. Efter skylten "Kärleken" skulle jag svänga till höger och så var det det första huset till vänster. Jag tittade på min karta och fortsatte att cykla. Jag var imponerad över att jag orkade cykla hela den här biten med min stora mage. Där var huset. Ett litet gult hus med vita knopar och en trädgård med en uteplats. Hunden Grynet satt kopplad. Jag landade med fart på mina fötter och reste mig från cykeln och gick fram till Grynet. Grynet var en sankt bernhard, stor och lufsig hund. Hon hälsade gott på mig och slickade mig på händerna. Alvid kom ut först förvånad men sen jätteglad. Han skulle precis sätta igång grillen och undrade om jag ville ha. Jag nickade och kände mig blyg för första gången inför honom.


Jag förstod att han gillade inredning, hans hem var mycket fint, men även personligt. I vardagsrummet fanns det hyllor med priser och troféer från cykeltävlingar och bilder med han och ungaherrlandslaget. På andra hyllor fanns bilder på Grynet. Han hade en stor plasma-tv, en stor mjuk soffa och fluffig matta på golvet. Köket var hemtrevligt och avslöjade att en huslig man bodde här. Gamla broderade handdukar hängde på krokar, blommiga gardiner med volanger prydde hans köksfönster och ännu en bild på Grynet fanns på hans kylskåp. Sovrummet hann jag inte inspektera än. Vi åt grillad flintastek och egengjord potatissallad. "Är du inte trött efter cykelturen?" Frågade Alvid. "Nej faktiskt inte", sa jag, "jag känner mig väldigt pigg!" Det var jag faktiskt, men förutspådde att tröttheten skulle komma senare. "Att cykla hjälper en att stressa av", sa han. Jag flinade för mig själv. "Precis som om jag behöver slappna av", sa jag, "jag har det nästan för lugnt hemma i husvagnen, någon frukost behöver jag inte ens göra för det gör Bosse åt mig". Alvid skrattade. "Du har det bra du!" Sa han. Jag nickade och log. Det var första gången jag såg han hemmaklädd. Han hade svarta mjukisbyxor, en grå t-shirt och blåa foppa-tofflor på fötterna. Jag gillade hur såg han ut, ledigt bekvämt klädd, nästan så jag ville lägga mig i hans famn - jag ville det. Jag ville känna på hans lockiga hår, rufsa till det lite och kyssa hans kinder. Det blev en pinsam tystnad. "Hur kommer det sig att du cyklade hit? Och var fick du tag på cykeln?" Frågade han. "Cykeln fick jag av Bosse, tänka sig va, han är som en gammal farfar för mig!" Sa jag och log. Den första frågan han ställde dröjde jag lite med att svara men jag bestämde mig för och vara helt ärlig. "Du brukar råka cykla förbi mig så jag tänkte jag skulle råka cykla förbi dig idag!" Sa jag och rodnade lite. Alvid log stort. Jag blev varm inombords. "Men du behöver pimpa den", sa han och tittade menande mot cykeln. "Jo jag vet", sa jag, "den är väldigt ful men den funkar ju, vad tror du om vit färg och jordgubbar på?" Frågade jag. Alvid skrattade. "Det blir perfekt", sa han, "vet du, jag tycker du är en härlig tjej! Spontan och glad, så underbar!" Sa han. Jag rodnade ännu en gång. "Det vet du", sa han, "du vet vad du gör med mig". "Nej det vet jag inte", sa jag, "vad gör jag?" Alvid log finurligt. "Du ger mig fjärilar i magen!" Sa han. Mitt hjärta dunkade fortare. Jag blev varm och glad.


Den kvällen gick jag runt i min lilla husvagn och log för mig själv, gladare har jag inte varit på länge. Efter den fina kommentaren Alvid gav mig hade det börjat regna och åska så han fick köra hem mig. Cykeln skulle han komma med dagen efter vilket inte gjorde mig något för då hade vi en anledning till att ses igen. Den kvällen ringde jag mamma från min mobil. "Hej mamma", sa jag. "Elina! Var är du? Mår du bra? Hur mår barnet? Du får komma hem, alla är oroliga! Var är du?" Skrek hon. Jag fick hålla mobilen några centimeter från örat när hon skrek. "Du behöver inte vara orolig, jag har det bra, barnet mår bra och allting är jättebra!" Sa jag. "Men var är du nånstans?!!" frågade hon. "Det tänker jag inte säg, inte ännu, du måste förstå mamma, jag behöver vara ifred, jag vill inte att någon ska komma hit och störa mig", sa jag. "Har du blivit alldeles galen? Vet du hur många gånger Karl har ringt hit och frågat efter dig?! Kom hem nu! Gå tillbaka till Karl, han ångrar sig, han är helt förstörd, och det vet du att minst 90 % av alla förhållanden har otrohet! Du måste ju förstå honom!" Sa mamma. "Jag förstår ingenting", sa jag, "jag förstår inte alls hur man kan va otrogen med sin chef, nu lägger jag på, jag ville bara att du ska veta att jag mår bra". Jag la på. Jag la mig i den ihopsatta sängen och grät en stund. Jag visste att jag någon gång måste tillbaka, tillbaka till verkligheten. Barnet måste få träffa sin pappa. Jag visste att den här lilla husvagns-världen jag lever i måste tillslut ha ett slut. Jag tänkte på Alvid och sen somnade jag.


Min husvagns-värld var inte över än och skulle inte bli det på flera månader. Min flirt med Alvid pågick länge innan någon av oss kom till skott till den första kyssen. Han var blyg och jag ville ta det försiktigt. Jag ville inte kasta mig i en annan mans famn direkt efter att min förra man lämnade mig. Men mitt hjärta studsade rundor i min kropp. Hade jag följt min impuls hade jag hoppat i hans famn för längesen, kastat mig över honom och kysst han över hela ansiktet. Men så funkade det inte. Min mage blev större och större, det blev en tung börda, men det var det värt. Barnet visade liv i mig genom att sparka. Min lilla karate kid brukade jag kalla barnet. Bosse flinade varje gång jag ryckte till när barnet sparkade. "Karate Kid är i farten igen", brukade han säga. Jag ville betala honom för att jag fick bo i husvagnen men han ville inte ha några pengar. "Det var så längesen jag hade någon och prata med och jag är så glad över att få hjälpa någon", sa han. Jag fick bo här så länge jag ville. Men någon dag skulle jag betala han i alla fall tänkte jag. Jag målade cykeln vit med jordgubbar på, precis som jag hade sagt till Alvid. Både Alvid och Bosse hade kul åt detta, men jag trivdes jättebra med min nypimpade cykel. Cyklandet blev en del av min vardag, jag brukade cykla till affären, till Alvid, till havet och ibland cyklade jag med Alvid men det var svårt och hänga med på hans tempo. Jag brukade cykla utan händer bara för att jag visste att jag kunde det, ibland svajade jag med benen och rullade nerför backar. Jag hade insett mycket under den här tiden med Alvid och Bosse. Jag upptäckte saker som gjorde mitt liv mer betydelsefullt, jag gillade allt det enkla. Jag gillade att bo i en husvagn, jag gillade att cykla på min gamla cykel, jag gillade tillbringa morgnarna med att äta frukost ihop med Bosse och jag gillade att sova på stranden med öppen himmel så därför gjorde jag det ibland. Men mest av allt gillade jag att tillbringa tiden med Alvid, vilket blev mer och mer, och ju mer vi sågs desto mer bultade mitt hjärta.


Jag bestämde mig för att sova på stranden under den öppna himlen denna kväll, Bosse hade förutspått en lugn natt och inget oväder. Jag packade ihop filt, liggunderlag, smörgåsar, kaffe och en kudde jag spände fast på cykelbagaget. Alvid var nära på och cykla på mig igen. "Du måste va mer försiktig!" Utropade jag och försökte bli arg, men det var svårt och bli arg på honom. Alvid flinade. "Ska du flytta eller vad är det frågan om", frågade han. "Nej jag ska inte flytta", sa jag, "tror du jag flyttar med den här lilla packningen?" Och tittade menande på min packning som såg större ut än vad det egentligen var. Vi följdes åt mot stranden, båda gick med cyklarna, eftersom jag inte orkade följa hans tempo denna kväll. "Minns du det jag sa den dagen du råkade cykla förbi mig?" Sa han. "Du sa mycket den gången", svarade jag. "Du vet vad jag menar", sa han. "Jo jag vet vad du menar", svarade jag och rodnade. Jag förstod inte vad det var som fick mitt hjärta att bulta så fort. Vad var det hos han som gjorde att jag bara ville kasta mig i hans armar och kyssa hans läppar. "Jag menar det fortfarande", sa han. Jag fick inte fram ett ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga att jag ville ha han så otroligt mycket, jag ville berätta för han att jag tänkte på han varje dag och drömde om han varje natt. "Gör du det?" Frågade jag och tittade in i hans ögon. Alvid nickade. Vi fortsatte gå i tystnad. Tillslut fick jag fram något. "Jag är glad att du kraschade med din cykel på mig", sa jag. Alvid skrattade så han grät.


Vi satt på stranden omlindad i delad filt, Alvid vågade för första gången lägga armen om mig. Jag mådde så bra under hans arm. Jag lutade mitt huvud mot hans och där satt vi i tystnad och bara njöt. Alvid kysste mitt huvud, smekte mitt blonda hår och tryckte sitt ansikte mot det. Jag kände hans tunga andetag. Jag kände mig så trygg. Det var bara han, jag och stjärnorna. Min lilla karate kid sparkade i min mage och det kändes bra. Allting var perfekt. Vi lutade mot varandra för en kyss, men det blev fel. Jag lutade mitt huvud åt ett håll och han mot ett annat håll och sedan när vi bytte lutning på huvudena igen slog vi våra huvuden ihop istället med en smäll. "Aj!" Sa jag. Alvid började gapskratta och jag följde kort därefter. Och där hände det. Just i det ögonblicket vi båda skrattade och fick ögonkontakt inträffade kyssen. Först blev det en kort kyss och sedan en längre kyss. Våra tungor möttes och det smakade så gott. Hans läppar var så mjuka och jag ville bara smaka mer. Jag drog honom hårdare intill mig och började skälva. Jag flätade mina fingrar runt hans hår och det var så lent som jag hade föreställt mig. Alvid andades häftigt. "Vet du vad du gör med mig", viskade han. "Jag ger dig fjärilar i magen", viskade jag tillbaka. Jag gränslade honom, tryckte mina bröst mot hans kropp och kände hur hela min kropp skrek efter lust. Alvid höll om mig hårt, kysste min hals, mina läppar, min hals igen och sen ner mot nyckelbenet. Han greppade tag om min rumpa. Jag gav ifrån mig ett stön. Han fortsatte ner från nyckelbenet till mina bröst och nafsade på mina bröstvårtor. Min cyklist vet vad han kan, tänkte jag. Jag drog av mig min topp, lyfte försiktigt upp kjolen och började knäppa upp hans gylf. Han började dra ner mina trosor. Jag var tvungen och lägga mig på rygg för att få av mig trosorna och han följde efter och fortsatte kyssa mig. När jag fick av mina trosor började han treva med sina fingrar ner under kjolen och tryckte in sina fingrar i mig. Jag stönade högt. Jag var alldeles våt där inne. Hela min kropp skälvde medan han fortsatte att trycka in sina fingrar i mig. Jag trevade mina fingrar mot hans gylf och fortsatte där jag började, en knapp uppknäppt, gylfen nerdragen och jag började dra ner hans jeans och smekte honom utanpå hans kalsonger. Han stönade i mitt öra. Jag vill ha dig, viskade han. Han drog av sig sina kalsonger och tryckte sig in i mig. Jag följde med hans rytm och stönade högt för varje gång han tryckte sig in i mig. Jag började stöna mer, han tryckte sig in i mig snabbare och snabbare, min kropp började skälva, jag tryckte min kropp hårdare mot han, bet ihop och snurrade över på andra hållet med honom och började rida han. Han tittade på mig med en upphetsad blick, drog ner mig med sin hand flätad i mitt hår och kysste mig. Jag red fortare, smekte mina bröst och visste att jag skulle komma vilken sekund som helst..


Hela natten var magisk, jag hade aldrig haft så bra sex på länge. Min lust var omättlig. Solen började dyka upp och vi låg nakna med våra bara rumpor mot solen. Jag drog med mitt finger längs hans läpp och tittade på hans ansikte. För första gången var han mer än en bara vacker och snäll cyklist. Han var otroligt sexig och jag ville ha mer utav honom. Jag lade mig närmre honom och började nafsa på hans öra. "Igen?" Frågade han. "Igen", svarade jag och han drog mig intill sig och började smeka mig där nere. När vi var klara hade vi gjort det två gånger på morgonen, och nu låg vi omlindade runt filten och famnade om varandra. Jag var förälskad. Plötsligt såg jag något jag kände igen gående mot oss. De knallgula badbyxorna. "Bosse!" Utropade jag och drog filten mer tätt intill mig. Alvid tittade upp och log medan jag blev knallröd i ansiktet. Bosse vinkade glatt och gick fram till oss. Snacka om tagen på bar gärning. Han såg ovanligt glad ut denna dagen, mer glad än vad han brukar se ut. "Lilja kommer om några veckor", sa han och log brett. Lilja var hans fru som bor i Thailand. "Tänkte vi kunde ha en kräftskiva då!" Sa han. Han hoppade i havet och påbörjade sin dagliga simtur. Den hade jag helt glömt bort, hans dagliga simtur.


Efter den magiska natten hade vi svårt för att låta bli varandra. Ingen natt var den andra lik och vi var tillsammans varje natt. På dagarna kunde Alvid få för sig att dra in mig i husvagnen lyfta upp mig på vasken och trycka sig in i mig, han kunde dra in mig i Bosses vedbod, dra upp min kjol och göra allt för mig för att jag ska njuta och komma och jag kom varje gång. Det var inte bara han som var galen, även jag. När vi hade en cykelrunda stannade jag cykeln och han stannade sin bara för att se efter varför jag stannade helt plötsligt. Jag hoppade av min cykel, drog av mig min klänning och gick in i skogen och han följde snabbt därefter. Vi var galna och förälskade.


Bosse var helt exalterad över att Lilja skulle komma hem till honom över en vecka och planerade en stor kräftskiva. Han skulle bjuda alla sina grannar, sina gamla vänner från fisketiden i Grekland och hans fiskarkompisar förstås som han fiskar med varje söndag. Alltså en massa fiskare skulle komma på festen. Han hade beställt 3 kilo kräftor från fiskhandlaren och tre stora brie-ostar. Han skulle klart ha öl och vin också, och något gott att grogga med. Han satt vid köksbordet och skrev på sin inköpslista. "Hur längesen var det du träffade Lilja?" frågade jag. Bosse stannade upp ur sitt skrivande och tittade bort drömmande. "Det var juni för två år sen, hon hade en svart klänning på sig när hon stod vid flygplatsen och väntade på mig, lika kär och glad som första gången vi sågs" svarade han. Han fortsatte skriva på sin inköpslista och jag tittade på med handen på hakan och drömde mig bort. Bosses kök var annorlunda i jämförelse med Alvids. Inte alls lika hemtrevligt. Inga blommiga gardiner med volanger som ramade fönstret, inte någon bild på en söt hund på kylskåpet, och där hängde frottéhanddukar istället för broderade kökshanddukar på krokarna. Han hade en buddha-staty stående på fönsterkarmen, en bild på Lilja inramad och en plasthandduk på köksbordet. Kökets inredning var blått. Bosse var buddhist. Han berättade för mig att har man lärt sig att leva som en buddhist, då har man lärt sig att leva. Bosse visste hur man levde. Han tar dagen som den kommer, tar ingenting för givet, han behöver inte en stor plasma-tv, en dyr bil och en massa "krims krams" som han kallar det för. Han har allt han behöver. "Kan du baka?" frågade Bosse. "Klart jag kan baka!" svarade jag, "Vad vill du att jag ska baka?". Bosse log mot mig och höll upp en gammal Hemmets Journal framför mig med ett recept på tomatpaj. Jag nickade. Allt för dig Bosse, tänkte jag.


Alvid och jag låg nakna i hans säng. Vi låg och tittade på varandra under tystnad. "Det är snart dags" sa han och smekte min mage. "En månad kvar", svarade jag. "Hur ska du göra med pappan?" frågade han. Jag svarade inte. Jag visste inte alls hur jag skulle göra. Jag ville vara kvar hos Alvid. Jag ville att han skulle vara pappan till mitt barn. Om det vore så enkelt. Ingenting är enkelt. Jag suckade stort. Alvid drog mig intill sig. "Du vet att du måste kontakta honom snart" sa han. Jag blundade. "Men inte än" svarade jag. Vi låg nakna i hans säng hela dagen. Grynet låg vid våra fötter, det blev trångt och varmt, men vi mös allihopa.


Jag spenderade den första natten ensam på länge i min husvagn. Jag tänkte på Karl. Jag tänkte på min lilla Karate Kid. Jag hade bott här i två månader nu och verkligheten börjar närma sig. När Karate Kid är fött, måste han få träffa sin mormor och sin far. Jag började misstänka att Karate Kid var en kille. Det kändes som det. Jag slog Karls mobil-nummer flera gånger om men slog aldrig på knappen lur. En gång kom jag ända fram men när han svarade la jag på. Jag fick sex obesvarade samtal av honom efter det. Jag var inte redo ännu. Jag bestämde mig för att ringa efter kräftskivan.


Det var två veckor kvar till kräftskivan och livet fortsatte att leka för mig.

With Love Anki

Musiken som inspirerar

Som ni ser här till höger har jag lagt in ipod, där ligger all musik som inspirerar mitt skrivande, speciellt Muse, Twilight-soundtrack, Kate Havnevik, The Killers och Coldplay.

Scrolla ner och ni hittar en början till en bok jag skrev förra året!
With Love Anki

En julaftonsmorgon

Det här är början till en bok jag försökte mig på förra året när jag var nedstämd och behövde fokusera mig på något. Som vanligt blev det bara en början och inget slut...


En julaftonsmorgon, det snöar, små härliga små vita flingor, man vill räcka ut tungan för att fånga en flinga och känna hur kallt och gott det smakar. Solen skiner på barnen som leker utanför, och jag står där i mina morgontofflor, min gråa pyjamas och morgonhår och tittar ut genom fönstret. Det var en perfekt julaftonsmorgon. Alldeles perfekt. Älsklingen ställer sig bakom mig och håller om mig, ger mig en puss på kinden och säger "God jul". Jag ler och blundar en stund. Ända sen den dagen, då jag fick reda på min diagnos har jag uppskattat allt så mycket mer. Varje minut, varje sekund är som en gåva för mig. Jag tittar upp mot min älskling, Lars heter han, och han tittar tillbaka. Sen går han mot köket för att koka lite kaffe.


Den här julaftonsmorgonen var så perfekt så jag ville inte att dagen skulle fortsätta, jag vet vad som komma ska, julstressen, släkten, min syster som kommer hem från London, min bror som avskyr julen, min snuskiga morbror som alltid ska klappa mig på rumpan, farmor som man alltid får stickiga koftor och gryt lappar av i julklapp, mamma som oroar sig för allt, pappa som sitter i fåtöljen och läser tidningen och harklar sig, alla barnen.. jag försöker låta bli att tänka på det, men vårat barn, vårat kärleksbarn hade kunnat leka med dem barnen, få känna en kall snöflinga mot sin tunga, få vakna upp denna morgonen med oss. Ingen var där för att stötta mig, ingen. Bara min bror och Lars. Mamma försöker förtränga det, glömma det och låtsas som att det inte har hänt, pappa fortsätter att harkla sig och läsa tidningen, min syster kom inte ens hem eller ringde ett telefonsamtal, trots att hon visste. Det svider.


Jag gick ut till köket och tog mig en kopp kaffe och satte mig mittemot Lars. Vi har varit tillsammans i flera år, räknar tyst i mitt huvud, sju år, sju år av både glädje och sorg. Vi träffades på en midsommarafton, han bjöd upp mig flera gånger till dans, förtrollade mig med sitt gulliga leende och de snällaste ögonen. Nu när han sitter framför mig har han fortfarande det gulliga leendet och de snällaste ögonen. Han har lagt på sig lite under åren men det bryr jag mig inte om. Hans hår är nöt brunt och lite rufsigt så här på morgonen. Oftast brukar jag rufsa till det, i ren omtanke, ni vet, när man går förbi så kan man inte låta bli att rufsa till honom lite i håret, man vill känna lite på det mjuka håret. Han brukar oftast säga "Men Stina lägg av!" och sen flinar han lite.


Ett brummande av en snöskoter hörs, och vem kommer inte där om lillebror. Hans käraste ägodel, det är skotern, utan den hade han nog blivit tokig. Han går fortfarande i skolan. Sista året på gymnasiet, jag har fått följa med han och titta efter en kostym han kan ha på studentbalen. Men det slutade med att vi båda blev sura och åkte hem igen. Han har redan en dejt, jag kallar det dejt och brorsan blir alltid lika arg. "Det heter inte dejt!", "Nähä vad heter det då?" frågar jag, "Inte fan vet jag, men det heter inte dejt iallafall!" säger han surt. Då brukar jag säga "Surunge!" till han och då blir han ännu surare. Jag älskar den minen, den sura minen, då han lägger armarna i kors med en trumpen min.


"Hallå!!!" ropar han i hallen, Lars svarar att vi sitter i köket och han kommer inklampandes. "Har ni nåt kaffe då?" frågar han. "Om du ber snällt lillebror!" säger jag för att reta honom. Han mumlar något och hämtar en kopp och häller upp kaffe. Visst är det så, tänker jag, att kaffe innebär oftast sällskap. Vi dricker oftast kaffe när vi har sällskap. Och alltid när det kommer någon på besök så måste man bjuda på kaffe för vänlighetens skull. Kaffe är nyckeln till vänskap, eller hur?


"Jag pallar fan inte att va hemma nu!" sa lillebror, "Morsan håller på i köket och gör all mat och då får man fan inte stå i vägen, koka kaffe fick jag inte heller göra, håll dig ute sa hon. Jäkla kärring! Farsan är ute vid vedbon och hugger ved för mamma säger att vi måste ha öppen brasa på julafton, jag hatar julafton!" Han går och rotar i kylskåpet för att hitta nåt ätbart, Otto, våran lilla hund, står bredvid och hoppas på att få en matbit. Otto är en bostonterrier, vi skaffade han för ett år sen för att lägga lite plåster om såren. Jag och Lars har varit med om en massa svårigheter och Otto har verkligen gjort vårt liv lite gladare. En energisk och lekfull liten vovve är han. Alla tycker om honom.

"När kommer Elise då?" frågar jag. Elise är våran syster som bor i London med en rik man. "Ja visst fan, morsan sa att ni får åka och hämta henne vid flygplatsen för hon har ingen tid till det" sa lillebror och stoppar in en prinskorv i munnen samtidigt som han slänger ner en till Otto. "Ska vi göra det? Jaha och när kommer hon?", lillebror sätter sig ner med Otto i famnen, "Hon skulle komma vid tolv på förmiddagen" säger han. Både jag och Lars tittar på klockan, halv elva, dags att börja klä på sig då.


Klockan elva var vi framme Lars och jag, en halvtimma försenade och jag visste hur Elise skulle reagera. Men jag orkade inte bry mig, sådant har blivit så oväsentligt för mig. Vi båda ser Elise stå utanför flygplatsen med fyra stora väskor, en mindre och såklart en liten chanelväska hängandes på armen. Hennes man stod och rökte en cigarett. I ett koppel håller han en liten chihuaha, den måste va ny tänkte jag. Lars suckade stort. Vi steg ur bilen och vinkade till dem. Elise fick syn på oss och trippade i sina högklackade skor mot oss, hon lämnade alla väskorna med sin man. Lars gick dit och hjälpte honom med att bära väskorna. "Herregud vad sena ni är, åh vi var nära att beställa taxi, det hade varit mycket bättre om mamma eller pappa hade hämtat oss! Vilken resa alltså, jag blir så illamående av att åka flygplan och det gör så himla ont i öronen! Men titta här, titta!" kvittrade Elise, log stort och visade upp sin vänstra hand. En vigselring, säkert en dyr en, väldigt fin, men säkerligen dyr. "Nej men åh har ni förlovat er, Gud så roligt!" sa jag och kramade om henne, i ögonvrån såg jag Lars och hennes man, som heter Brian, gå och slita på väskorna. Lars fick bära chihuahan och två väskor samtidigt, det såg väldigt komplicerat ut. Jag gick dit och tog chiuhahan i famnen, riktigt söt liten en. "Ja just det, lilla Tingeling, visst är hon bedårande!" kvittrade Elise på och log brett. Hon kvittrade på under hela resan hem tills Lars satte igång radion på högsta så hon inte kunde prata mer. Hon förblev tyst och sur.


Vi dumpade av henne och compani hos mamma, "dumpade av" lät kanske illa, men det såg faktiskt ut som att vi dumpade av dem. Lars stannade bilen, öppnade bagageluckan och drog ut alla väskor, jag la lilla Tingeling i Brians famn och sen satte vi oss i bilen igen och körde hem. Hem, det ordet tycker jag om, "hem" passar så bra att säga, mjukt ord, man kan nästan smaka på det. Där finns tryggheten, där man trivs och mår bra, sitt eget hem. Jag vaknar upp ur mitt tänkande och hör Lars sitta och snyfta jämte mig i bilen. Vi sitter där alldeles stilla och tysta i bilen utanför vårt lilla hus, och jag vet varför han gråter. "Det borde inte vara så här, det här är orättvist!" fick han ur sig, det var svårt för han att säga något för han grät så kraftigt. Jag har aldrig sett han gråta så här mycket, och jag visste inte vad jag skulle säga. Han har alltid försökt hålla det inom sig, jag har sett tårarna i hans ögon men han har ändå försökt att vara positiv i denna situation. "Det går inte en dag utan att jag tänker på vår lilla.. och nu du.. hur ska jag klara mig utan dig?" säger han och tar tag i min hand. "Säg inte så! Du får aldrig säga så.." säger jag och kramar om hans hand. Lars drar ifrån sig handen och lägger huvudet och armarna på ratten och gråter och skakar. Jag stryker han lätt på ryggen. "Vi måste va starka, okej? Du och jag mot hela världen, eller hur?" säger jag lugnande till honom. Lars tittar på mig och nickar. "Du har rätt älskling, självklart har du rätt".


Du och jag mot hela världen, så brukar vi säga till varandra, med dessa ord blir vi starkare varje dag. Det är härligt mycket snö ute, jag och Otto är ute på en promenad innan det är dags för allt julstök. Otto älskar när man formar snö till bollar och kastar iväg dem. Han flyger efter dem och blir lika paff när han biter i snö och inte i en boll. Jag skrattar så jag gråter. Lilla Otto förgyller verkligen mitt liv. Plötsligt känner jag för att slänga mig ner på marken och göra en snöängel, det har jag inte gjort på år och dar. Gud så härligt, där ligger jag och viftar på både armar och ben, Otto går fram och nosar på mig och undrar vad matte sysslar med. Jag ligger där en stund, stilla och njuter av tystnaden. Det känns som om tiden stannar. Alla borde stanna upp och låta tiden stanna en stund. Njuta av tystnaden och av lugnet. Det känns att man lever. Jag drar in en massa frisk luft, så underbart. Jag känner mig starkare och starkare varje dag, men min kropp har blivit svagare, det går inte att komma ifrån. Men jag ska leva.


I spegeln ser jag en mager medelålders kvinna i en stor svart klänning. Den ser ut som en stor soppåse på en galge. Jag har gått ner cirka tio kilo. Lars säger att han älskar mig hur jag än ser ut och jag försöker älska mig själv trots mitt benrangel. Kvinnor har så svårt att älska sina kroppar, det är lustigt det där. Detta är min kropp, min kropp som gör så mycket för att jag ska kunna leva. Jag har två ben så att jag kan gå, springa och dansa, två armar och händer så att jag kan laga mat, hälsa på folk, bläddra i en tidning, kunna tvätta mig själv eller cykla. Jag har ett ansikte, ett ansikte jag kan pryda med smink, som jag kan visa mina känslor med,och kunna le mot människor. Jag har två ögon som jag kan se med. Två öron som jag kan lyssna med. Ni förstår grejen, våra kroppar är unika. Istället för att hata våra kroppar borde vi vara tacksamma för att vi har dem.


Lars kommer fram till mig och håller om mig. Den värmen som han ger mig kan ingen annan man ersätta. "Du ska få nåt av mig!" säger han, "Blunda!", jag tittar på han nyfiket och ler. "Men blunda då!" säger han. Jag ler fånigt och blundar. "Sträck ut din hand.." viskar han. Jag sträcker ut min hand och känner nåt kallt och rassligt. "Nu får du öppna!", jag öppnar ögonen och ser ett par öronhängen som ligger i min hand. Ett par glittriga öronhängen och dem är jättefina. "Nämen älskling.." hinner jag säga innan han kysser mig. "Dem är ju jättefina!", jag tar på mig dem och granskar mig i spegeln. Nu känner jag mig inte som en stor soppåse på en galge, nä nu känner jag mig vacker, vacker tillsammans med Lars, vacker och full av kärlek.


Det var ett stort stohej i köket hemma hos mamma och pappa, mamma torkar av sig svetten ur pannan med en handduk och pustar ut. "Hej mamma, jag tog med mig lite mat som jag har gjort" säger jag, "Åh gulliga unge, tack så mycket!" säger hon och pussar mig på kinden. "Åh du store! Janssons frestelse, prinskorv, rödbetsallad och omelett, hur har du hunnit göra allt detta?" utropar hon när hon står och river i påsarna med maten jag har gjort. "Magi" säger jag och båda skrattar. Vi kramar om varandra.





With Love Anki

Ett försök till en novell del 3

Ett försök till en novell del 3

Annica Jacobson

 

Andra natten. Jag är fast. Fast i en främmande man, vars namn jag inte vet, men han vet mitt, och han säger det om och om igen. Han viskar det i mitt öra. Anne, min Anne. Vi gör ingenting. Vi ligger bara jämte varandra, håller varandras händer, tysta och stilla. Ibland kramas vi, ibland smeker han mitt hår och kysser mina ögon. Ibland kysser han mig. Vi säger ingenting till varandra. Vi behöver inte säga något. Det förekommer ingen pinsam tystnad. Vi kan ligga helt tysta och känna oss bekväma samtidigt. Han är kall. Iskall. Hans hud är blek och hård. Han har en vältränad kropp, starka muskler, starka armar som håller om mig. Är du rädd för mig? Frågar han mig om och om igen. Nej, jag är inte rädd för dig. Inte nu. Jag känner bara mitt hjärta dunka fortare när han är i min närhet, men på ett behagligt sätt, som när man har fjärilar i magen. Jag studerar hans ansikte, med de perfekta dragen, de vackra ögonen som skiftar i färg, hans bleka hy som aldrig rodnar, hans mörka skuggor under ögonen, som om han inte har sovit på flera år. Men ändå så vacker, så otroligt vacker, jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. En människa. Han kändes mer som en varelse, han var så vacker så han kunde inte beskrivas som en människa. Hans skönhet bländade oss alla på bordellen. Till och med Maria, som inte brukade vara intresserad av en enda man. Tjejerna var svartsjuka, dela med dig, brukade de säga till mig. Åh nej, jag ville inte dela med mig. Jag var hans. Han brukade fråga mig varför jag jobbar på en bordell. Detta är det enda jag duger till, förklarade jag för han. Han tittade då tillbaka med en sorgsen blick, smekte mitt hår och kysste min panna. Jag känner mig så trygg i din famn, säger jag.

Nu var han borta. Igen. Vi har träffats tre nätter nu, men han kommer när han behagar. Utan förvarningar. Han bara dyker upp när han vill. Jag hade precis jobbat klart ett pass. Korvgubben. Han gillar strumpbyxor, ljudet av frasandet, han gillade maskorna i strumpbyxorna. Han gillade stilettklackar. Han brukade suga och slicka på mina klackar, det är ett sjukt sätt, men jag har stött på mycket sjukare saker än det. Jag stod ut. Jag behövde pengarna. Hur skulle jag annars kunna överleva? Vad duger jag till? Vi är alla sjuka på ett eller annat sätt. Som vanligt, tog jag en cigg, tände den med en tändsticka och gick ifrån rummet. Lämnade det skitiga jobbet efter mig. Korvgubben är trevlig, artig och omtänksam trots han sjuka sätt i sängen. Väldigt osäker på sig själv. Ibland kunde han betala 500 spänn bara för att få prata om sina problem. Den dolda ytan bakom hans glada korvgubbe-ansikte. Han mådde för jävla dåligt. Var ensam varje dag, hade ingen och dela sitt liv med, ingen kamrat, bara sina kunder som tackade för sin varmkorv. Förutom mig hade han sina porrfilmer och Jerry Maguire vardagar klockan sju. Han besökte mig varje torsdag klockan åtta, efter Jerry Maguire. Hans rutiner var väldigt viktiga.

Jag satt och spelade schack med Fransesca och Lolita, tände en cigg till och tittade på de bästa väninnorna, Fransesca och Lolita, de oskiljbara, med vänskapsband och samma lya. Fransesca fick en kund, hennes stamkund, vi kallar han Jack the black, för han var mörkhyad. Lolita tittar misstänksamt på mig. Sååå, börjar hon. Jag tar ett bloss. Vaddå sååå? Frågade jag. Vem är han? Frågade hon. Jag förstod vad hon menade. Hela bordellen måste ha märkt det, mitt ovanliga glada humör, min plötsliga rodnad på allt, mitt dagdrömmande. Ingen särskild, mumlar jag och rodnar. Hon tittar allvarligt på mig. Så länge det inte påverkar jobbet, säger hon och lägger sin hand på min. Jag tittar upp och ser hennes oroliga blick. Jag lovar, säger jag. Hon ler. Hur är han? I sängen alltså? Självklart, de tar för givet att jag ligger med han. Det är vårat jobb. Han är bra på och ligga, säger jag och småler lite för mig själv. Jag ljuger inte, han är bra på och ligga i sängen, men han ligger inte med mig. Men han är underbar, vacker och helt underbar, sa jag det? Men jag säger inte det till Lolita, nej, det här är mitt jobb. Det här är bara buisness. Låt det inte påverka ditt jobb Anne.

Jag vaknar mitt i natten, i mitt hem, att fönstret är öppet och blåser kallt mot min hud. Jag reser mig upp, tänker efter om jag verkligen hade fönstret öppet när jag gick och la mig, så olikt mig, och tog på mig en satinrock. Jag flämtar till, gör ifrån mig ett ryck, men sedan blundar av den otroliga kyssen. Han är här. Just nu och kysser mig. Jag känner hans kalla läppar mot mina, så kalla och hårda. Undrar hur mina känns mot hans. Hans kalla händer håller mina kinder, han tittar in i mina ögon och flämtar. Jag kan försvinna i dina ögon, säger han efter en stund. Vi ligger i min säng, jämte varandra och håller varandras händer. Flätar våra fingrar. Han nämner korvgubben, jag hör på hans röst att han inte tycker om honom. Han nämner Fransesca och Lolita, jag känner hans lilla roliga leende. Han nämner Maria, som en stel och lustig kvinna. Det slår mig, hur vet han vilka de är? Men jag låter bli och fråga. Vissa frågor vill jag inte ha svar på. Varför är hans hud så kall och blek? Varför skiftar hans ögonfärg? Ibland är den svart, ibland brun, ibland klarblå, ibland röd? Varför är hans kropp så hård? Men jag blundar, njuter av hans närhet, han är här. Och vi skrattar och ler, och natten skrider fort fram, tills jag vaknar av solens strålar. Han är borta. Drömde jag? Jag ser ett halsband ligga på sängkanten, silverkedja, som han brukade ha runt halsen. Han har varit här. Så jag antar att vampyrer är immuna mot silver.

With Love Anki

Ett försök till en novell del 2

Ett försök till en novell 2

Annica Jacobson

 

Jag var tvungen att se henne igen, hon var inte rädd för mig. Hon såg inte vad jag egentligen är. Ett monster. Jag har förföljt henne väldigt länge, känt hennes goda doft, som gjorde mig galen. Hon var som en drog för mig, men inte på ett farligt sätt. Inte så att jag känner törst. Jag känner ett annat behov. Jag måste bara ha henne, känna hennes doft. Jag drogs till henne. Så jag gick in där en natt, till den sjaskiga bordellen. Den ligger bland de mörka kvarteren, bakom den svarta porten, där alla fönster är täckta för med svarta gardiner. Man ser bara silhuetter av kroppar som rör sig mot varandra. Innanför den svarta porten kom jag till en reception, till en ganska vacker och mager kvinna i röd korsett som satt och filade sina naglar och tittade nyfiket på mig. Hon sa inget till mig, hon ropade på sin chef, som kom in i rummet. Vem söker du? Någon speciell? Eller något särskilt du önskar? Frågade han. Jag behövde inte tänka efter. Lockhårig, svart hårfärg, väldigt väldigt blå ögon, sa jag. Han tvekade inte. Anne, säger han och vinkar med mig in genom en dörr där jag får vänta. Efter en stund kom han ut med henne. Anne. Kolsvart lockigt långt hår, hennes klara blå ögon, väldigt smal men otroligt vacker. Och doften. Det gick inte att förklara doften, den var söt, men också frisk. Jag undrade hur hon smakar. Hon rodnade. Jag glömmer aldrig den natten. Jag frågade om hon var rädd för mig, men det var hon inte. Jag kunde se hennes rädsla i ögonen, men det försvann snabbt när jag kysste henne. En otrolig natt. Hon anade ingenting. Jag var tvungen att se henne igen.

Jag förföljde henne från hennes hem. En sjaskig lägenhet, risig och ful. Inte särskilt välstädat heller. Hon var inte samma person på bordellen som i sitt hem. I sitt hem var hon grisig, diskade inte, lämnade rutten mat stå, kläder över hela golvet, stanken från allt gammalt var otolererbart. Hon var inte lika välvårdad själv, oborstat hår, oborstade tänder, gick i gamla svettiga t-shirts med fläckar på, ingen nyttig mat heller. Men jag tycker inte alls om mat, det är som att äta jord. Hon åt hamburgare, flottiga pommes frites, bacon och friterade lökringar. Jag var förvånad över att hon var så smal över den maten. På bordellen var hon vacker, graciös, borstat hår, borstade tänder, fräsch och gick i fräscha och vackra klänningar. Jag antar att det var en del av jobbet, hur man skulle gå klädd. Hon var på väg till jobbet, hon hade fräschat till sig och såg inte ut som Anne i sitt hem, utan en Anne på väg till jobbet. Anne, jag älskar att säga Anne. Hon går graciöst, hela tiden, som om hon dansar fram, med en rak hållning. Hon går till ett korvstånd och slafsar i sig en korv med bröd, ovårdat, hon får smulor på kläderna och en kladd ketchup på näsan. Korvgubben noterar det, Anne får en servett, torkar bort det och ler ursäktande. Korvgubben ler tillbaka. Han vet vem hon är. Han har redan varit kund hos henne. Jag morrar till. Anne, vad är det för jävla jobb du har. Hon går vidare, lika graciöst som alltid. Snart är hon framme, till den svarta porten. Hon går in. Jag går mot porten, lägger mina händer på den, känner hennes doft starkare. Jag måste hejda mig. Jag måste vänta.

Jag övervakar henne hela tiden, jag kan inte lämna henne ensam, jag känner en plikt. Jag måste skydda henne. Hon har ett farligt jobb, och männen hon är med, dem gör mig svartsjuk. Jag vill att hon bara ska va min. Jag känner ett sånt ha-begär. Hon är bara min. Min Anne. Jag vill se henne igen, jag vill kyssa henne igen. Känna hennes lena magra kropp mot min. Höra hennes hjärtslag, höra hennes andetag. Kommer hon märka vad jag är för nåt? Kommer hon inse vilket monster jag är?

Jag gick in genom porten, den svarta porten. Samma tjej satt vid receptionen, samma korsett, satt och filade sina naglar. Tittade nyfiket på mig, igen. Hon fortsatte fila sin naglar, låtsades som om hon inte brydde sig om mig. Du är här för och..? började hon. Anne, sa jag. Hon höjde ögonbrynen. En man som verkligen vet vad han vill ha, vänta, sa hon och gick iväg genom samma dörr som chefen hade vinkat in mig i. Det dröjde några minuter. Jag kände doften, den söta och friska doften. Jag gick mot dörren tjejen vid receptionen hade gått in genom, jag lade händerna på den. Hon är nära. Jag hörde någon gå mot dörren så jag gick tillbaka dit jag stod innan. Du kan komma in nu, hon väntar på dig, sa tjejen som satt vid receptionen och gick och satte sig på sin plats igen, fortsatte och filade sina naglar, gav mig en misstänksam blick. Gå in då, hon är din, sa hon. Hon är min, Anne är bara min. Nåväl, för någon timme i alla fall.

With Love Anki

What shall we do with the drunken sailor

What shall we do with the drunken sailor

Annica Jacobson

 

  • Måndagar är jobbigast, tisdagar lite roligare, säger jag. Skolsjuksköterskan nickar, sitter och ritar en linje, så det blir som ett diagram över veckan för att se vilka dagar jag mår bra och inte mår bra.

  • Varför just tisdagar? Frågar skolsjuksköterskan.

  • Vi slutar tidigt, säger jag.

  • Vilken dag denna veckan mådde du mest dåligt? Undrar skolsjuksköterskan. Jag biter på min läpp. Den dagen var självklar, fredagen.

  • Fredag, säger jag. Sköterskan tittar konstigt på mig. Jag har alltid sagt att fredagar är bra dagar, för då åker jag hem till min pojkvän. Men denna fredagen gjorde jag inte det, jag hade gjort slut med han, och fått vara hemma på helgerna.

  • Fredag? Frågar skolsjuksköterskan, du brukar aldrig må dåligt på fredagar? Jag tittar på henne, biter mig på läppen igen, försöker inte minnas, försöker hålla borta tårarna. Men hon väntade på mitt svar. Jag kände förtroende för henne, jag har aldrig träffat en så snäll person innan, hon ville verkligen hjälpa mig. Ända sen jag började gymnasiet mådde jag bara dåligt, jag var alltid ledsen, men jag visste inte varför. Någon i klassen hade upptäckt det och anmält det anonymt till skolsjuksköterskan, och nu fick jag träffa henne en gång i veckan och bara prata. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade gjort det, men det var en himla fin sak som jag aldrig glömmer. Oftast är det svårt och inse själv att man mår så dåligt att man behöver lätta sig för någon. Jag skämdes för och gråta, men sköterskan hade sagt, som om det vore det självklaraste i världen, att gråta är den bästa medicinen. Jag tog det till mig. Jag svalde.

  • Det är pappa, han var full.. skrek på mamma igen.. sa jag.

  • Skrek igen? Vad menar du Annica? Frågade skolsjuksköterskan och blev genast orolig. Jag tittade ner, tittade på mina händer, försökte hålla tårarna tillbaka. Jag mindes tillbaka, alla de gånger han har varit full, ända sen jag var liten. Det var värre förr, men det gjorde lika ont ändå. Jag minns de gånger jag har suttit på en trappuppgång i huset, i nattlinnet, för att jag inte kunnat sova av allt skrik, och den höga volymen musik. Alltid något gammalt jazzband med trumpeter högt varje gång. Jag brukade sitta där och lyssna på vad de sa till varandra, och jag satt alltid och grät och hatade pappa, och sa tyst att så är det inte alls, mamma är jättesnäll, mamma är finast i världen. Jag vågade aldrig gå ner, jag var rädd att han skulle bli arg på mig också. Han slog aldrig henne, han bara skrek en massa elaka ord, medan mamma skrek tillbaka och grät. Psykisk misshandel, skulle jag kalla det nu. Jag mindes alla de gånger mamma tog med mig ut, pappa skrikandes efter "Ska du fly nu?! Gör det, bara fly för fan, din jävla kärring!", mamma satte mig på sin cykel där bak, och hon cyklade iväg med mig till en sjö, där vi badade. Mamma betedde sig alltid konstigt, ville inte svara på mina frågor, men vi var där och pappa var inte där. Och det var huvudsaken. Jag mindes också alla de gånger min syster var hemma, och tog hand om mig, medan pappa skrek. Vi gömde oss i mitt rum, och jag fick rita med kritor och leka med dockorna. Hon gav mig ett glas mjölk innan jag skulle gå och lägga mig,det gjorde mig så trygg. Men hon var inte alltid hemma, hon var som jag, hon stack till sin pojkvän, och jag var liten och var tvungen och var hemma. Somrarna när farmor var hos oss, brukade hon höra mig sitta och snyfta i trappuppgången, och när jag hörde hennes steg mot mig sprang jag och gömde mig i mitt rum. Det har hänt en gång att farmor gick ner och gav pappa en rejäl utskällning. Men det var bara en gång. När jag blev äldre, brukade kompisar komma ibland och hämta mig. Jag hade en bästa killkompis en sommar, han hämtade mig med sin moped och vi satt tysta och stilla vid shell och åt en varsin glass. Han förstod precis hur jag mådde, för han hade det likadant. Jag vet inte hur många gånger mamma har lämnat honom och sen kommit tillbaka igen. Och jag vet inte varför hon gör det. Jag tittar upp mot sköterskan igen och brister i gråt, och berättar allting. - Men Annica, det är ju därför du har mått så dåligt! Där har du anledningen! Din pappa är alkoholist! Jag tittar på henne, med chockade ögon. Alkoholist? Min pappa alkoholist? Det hade aldrig slagit mig innan, vilket är lustigt, för alla dessa år bevisar hans alkoholism. Hon skickade med mig broschyrer om alkoholism så jag fick veta mer om det. Jag gick några gånger till hos sköterskan sen kom jag inte tillbaka igen. Ni säger att jag ska säga ifrån. Men sist jag sa ifrån, slängde han ut mig. Det finns ingenting, absolut ingenting man kan göra. Han är fast. Och jag tänker låta han sitta fast i skiten. En dag tittade jag honom rakt in i ögonen och sa "Du gör mig jävligt ledsen!" och han tog inte åt sig, han pekade på mamma istället och sa "Hon gör mig jävligt ledsen!".

    Jag vill tillägga att mamma är världens finaste människa, hon är så positiv och har så mycket styrka. Jag älskar henne så mycket. Vi vet inte varför hon alltid går tillbaka till honom, vi har försökt och hjälpa henne, hitta en lägenhet och lämna honom för gott. Men det gör hon inte. Jag vet inte varför. Vi alla vet hur illa pappa skulle bli drabbad, han skulle fastna i skiten totalt, men det skiter jag fullständigt i. Han har bara sig själv att skylla. Han säger att mamma har förstört våran familj, att det är han som har uppfostrat oss. Men han kom aldrig till oss när vi behövde plåster på våra sår, kramade aldrig om oss när vi var ledsna, uppmuntrade oss aldrig om vi var duktiga i skolan, han har svikit oss så många gånger. Det är han som förstört oss. Både min och min systers barndom. Detta är min historia om "What shall we do with the drunken sailor", och jag vet att många fler barn drabbas och har drabbats av en alkoholiserad förälder. Det är så fel och utsätta barn för sånt här. Jag blir så arg. Han är full just nu. Och har stereon igång med gammal jazzmusik i hög volym. Går jag ner och skäller på han nu, kan han ta allt ifrån mig, han kan slänga ut mig ur lägenheten i malmö och jag kan inte fullfölja mina studier. Men snart, mycket snart kan han inte hota mig med någonting, när jag flyttar till en alldeles egen lägenhet. Jag har en lägenhet nu, den är min, eller den ska snart bli det. Och då kan han ge sig fan på att jag skrika tillbaka, ge tillbaka samma jävla psykiska misshandel han har gett min mamma. Folk tycker att jag inte ska lägga mig i, men det handlar om min mamma, en medlem i familjen som far illa! Så fan att jag ska lägga mig i! Åtminstone för min egen skull, skrika ut all ilska jag har mot honom, och sen bryr jag mig inte hur arg han blir. Han kan inte hota mig längre. Han kan inte kasta ut mig nånstans. Jag åker bara hem till mitt hem, och lämnar han åt sina skulder dagen efter. Låta han sitta i sin egen skit och tänka efter vad han har gjort. Jag kanske till och med visar den här novellen jag skrivit, så han ser hur illa våran familj han har skadat. Det jävla fanskapet.

With Love Anki

Ett försök till en novell del 1

Ett försök till en novell

 

Av Annica Jacobson

 

 

Det är dags och gå hem nu mannen, säger jag och klär på mig, döljer min nakna kropp. Mötet är över, en timme, pengarna rakt i handen, jag gör mitt jobb och sen får han gå hem. Jag gräver i min handväska efter ett paket cigaretter och tändstickor. Mannen ligger naken i sängen, helt avslappnad. Han är hårig, hårig på bröstkorgen, armarna, benen och på könet. Han tycker om när man drar lite lätt i håret, han gillar hårda tag. Jag vet inte hans namn, det ingår i jobbet. Här är vi anonyma, både männen och flickorna som jobbar här. Mannen suckar tungt och böjer sig över sängkanten för att hitta kalsongerna som är slängda på golvet. Jag hittar cigarettpaketet och tändstickorna, stoppar ciggen i munnen, tänder den och tar ett djupt bloss. Det gör jag varje gång, efter sexet, tar jag alltid en cigg. Mannen har fått på sig alla kläder nu, går fram till mig och smeker mig lätt på halsen och drar fingrarna genom mitt lockiga hår. När ses vi igen min skönhet? väser han. Han låter som en orm. Du får boka tid nere vid receptionen, säger jag och tar ännu ett djupt bloss. Jag går därifrån, stänger dörren in till rummet och går in till sällskapsrummet där alla vi flickor är om vi inte jobbar. Sällskapsrummet har röda väggar, och tavlor på kungligheter. Vi brukar drömma om att bo på ett riktigt slott, vara sällskapsdam för män och kvinnor med kungligt blod. Ibland har vi tur, då kungligheter kommer hit och vill ha sex. Vi brukar tävla, den som har högst status är den som har knullat med flest kungligheter. Två flickor satt på den stora svarta soffan och spelade schack. Lolita och Fransesca heter dem, båda rödhåriga och svarta långa klänningar med volanger, allra bästa väninnor, ingen kan komma dem emellan. De har till och med vänskapsarmband och bor i samma lägenhet. Ingen kan rubba deras vänskap. Hej damen! säger dem samtidigt. Man kan tro att dem är tvillingar. Vissa säger att dem två har ett sexuellt förhållande ihop. Vem leder? frågar jag och nickar mot schackbrädet de har lagt upp på bordet. Fransesca, säger Lolita och flinar. Jag ler och sätter mig jämte dem, studerar deras miner, deras koncentrerade miner och deras drag. Vem kan tro att vi är horor, när vi ser så sofistikerade ut och spelar schack? Vi pratar aldrig om jobbet, bara när vi har nåt intressant och berätta. Som kungligheter. Ny kund, säger våran chef som kommer in till rummet och tittar på mig. Dags och jobba igen. Våran chef är en man, ganska snygg, och lång. Men ingen har någonsin haft sex med han. Förutom en. Maria. Han är helt besatt av Maria, troligen kär. Men Maria är inte kär i någon. Hon vill inte va kär i någon. Hon avskyr män. Jag stiger upp, går mot dörren. Idag har jag en röd klänning på mig, också lång med volanger. Stilettklackar förstås, som man måste ha på jobbet. Männen gillar det. Jag går mot receptionen, och får syn på den vackraste mannen i hela mitt liv. Så perfekt, så vacker. Jag har aldrig sett något liknande. Alldeles vit hy, klarblåa ögon, och mörkbrunt lockigt hår. Han spärrade ögonen när han såg mig, jag gick blygsamt fram. Chefen beordrade mig att snurra runt så kunden få en hel blick. Sägs om henne va? säger chefen. Helt okej, säger mannen, med en väldigt vacker mörk röst. Våra blickar möttes, och jag rodnade. Jag har inte rodnat mot en man på länge. Inte sen de första gångerna jag jobbade på denna bordell. Det var något särskilt med den här mannen. Helt okej? Är det allt? Jag kände mig förnärmad. Han går fram till mig, perfekta steg, allt han gjorde var perfekt, han tog min hand och kysste den. Hans läppar var iskalla. Jag ryste. Han tittar upp mot mig. Var inte hans ögon blåa nyss? Nu var dem kolsvarta. Han studerar mig. Jag känner mig iakttagen. Jag skruvar lite på mig, försöker få kontroll på läget. Så ska vi sätta igång? frågar jag och tittar på han, döljer mina rädslor, en rädsla över hur vacker denna man är. Han nickar, håller fortfarande kvar min hand och ser på mig. Jag leder han bort från receptionen, genom en dörr, genom sällskapsrummet, där jag känner Lolitas och Fransescas svartsjuka blickar och in till rummet där jag precis var med den andra mannen. Rummet är också rött, vara chefen tycker det ger en varm och porrig känsla. Sängen är väldigt stor, med svarta sidenlakan. Förutom sängen, finns en stor spegel på taket ovanför sängen, en svart byrå till höger om sängen och en liten spegel på den. I byrån finns redskap som handklovar, piskor och ögonmasker. Hur vill du ha det? frågar jag och är fortfarande fascinerad över hans ögon som skiftade färg, jag var säker på att dem var klarblåa alldeles nyss. Han svarar inte, han tittar sig runt i rummet. Jag tar 500 för varje timme, säger jag och lägger mig på den stora sängen, drar ner ena axelbandet och tittar på honom. Han stod vid byrån och stirrade på mig, och helt plötsligt låg han över mig. Bara sådär, helt plötsligt. Jag hann inte se hans rörelser. Jag blev chockad och rädd. Är du rädd? frågar han. Nej, säger jag, fast jag var det. Han tittar in i mina ögon, han kunde se att jag var rädd, jag kunde inte dölja det.

 

With Love Anki

Sömnen.

Natten kommer,
ni lägger er trygga och varma,
tankar om morgondagen,
vad ni ska göra, vad ni har för planer.

Jag kommer som en vind,
sluter era ögon,
gör er bekväma och avslappnade,
jag ligger hos er.

Hos mig är ni trygga,
jag är sömnen,
slappnar ni av,
så blåser jag in sömn.

Jag är sömnen,
och jag önskar er en god natt.
With Love Anki

En ny vänskap

Ännu en ensam lördagkväll. Ända sen jag flyttade hit, till en ny stad, till nya äventyr, har det inte varit annat än ensamt. Jag går till jobbet, går hem från jobbet, zappar på tv:n, aldrig något bra, sen ligger jag sömnlös en hel natt, tills en ny dag börjar.


Jag står och rör lite i en grönsakssoppa jag hade tänkt och äta, ser hur alla grönsaker simmar runt. Jag tittar ut genom fönstret, någon annan som är ensam ikväll? Något bra på tv:n ikväll? Tankarna snurrar runt. Ska jag ta en promenad imorgon? Jag kollar på klockan. Oj, jag får inte glömma min tvätt-tid!


När jag släpar ner min stora tvättkorg full med tvätt ner till tvättstugan upptäcker jag att det är tänt och öppet. Varför är det tänt? Där inne ser jag en kille i samma ålder som står och slänger in tvätt i torktumlaren. I samma ålder som jag? Ända sen jag har bott här har jag bara sett gamlingar här. En gammal bagare och en gumma som går ut och går med sin hund varje dag. Jag harklar mig, "Är du klar här?" frågar jag. Han blir lite nervös, "Eh, ja, hm, är det okej om jag har detta igång en timme?", jag ser på honom att han är lite nervös. Han påminner om en kompis jag har, som också brukar vara nervös. Lika smal och lång också, är han trevlig? "Jaja, det är okej!" säger jag, hade ändå tänkt att följa en serie på tv:n efter att jag har slängt in min tvätt i tvättmaskinen. "Tack" säger han och skyndar sig snabbt därifrån.


På något vis fick jag hopp, kan detta bli en vän? Vad ska jag säga till han nästa gång? Jag går upp till min lägenhet igen och sörplar soppa medan min favoritserie går på tv:n. Jag suckar. Tittar ut genom fönstret igen. Vilket tråkigt liv jag har. Det saknas något. Det saknas en vän. En granne som man kan dela en kopp kaffe med. Det skulle förgylla mitt liv så mycket!


Tittar på klockan, jag väntar en kvart till för att va på säkra sidan, så han hinner bli klar. När jag går ner ser jag att han inte ens har varit nere och tittat, torktumlaren var klar men tvätten är också kvar. Jag suckar. Då kommer han ner och börjar slänga ut all tvätt. "Hej" mumlar jag, han mumlar nåt tillbaka. "Har du bott här länge?" frågar jag och känner mig redan dum. Han måste också vara ensam tänker jag, annars hade han inte tvättat på en lördagkväll eller? "Nej jag är nyinflyttad" säger han. "Som jag då" säger jag och ler. "Lust att ta en kopp kaffe någon dag?" frågar jag. "Jag dricker inte kaffe" säger han. "Men te då?" frågar jag och tänker, Gud, hoppas jag inte verkar desperat. "Ja det kan jag gå med på!" säger han. Jag sträcker fram handen, "Lena!" säger jag. "Ola" säger han. Vi skakar hand. Början på ny vänskap?


Nå, säg vad ni tycker! Ska jag fortsätta eller ska jag stanna där? Jag tål kritik! =)

With Love Anki

Hösten



Alla löv dör, och ändå så vackra,
vackra, härliga färger,
hur kan man vara rädd för döden när man ser på dessa löv?

Kylan kommer,
mörkret kommer,
tiden att stanna inne, krypa in sig i en filt,
och dricka varmt är här.

Alla ljus kommer fram,
hyrda videofilmer,
myskvällar med vänner och familj.

Tiden då vi blir ledsna och nedstämda,
mörkret påverkar oss.

Vi glömmer hur vacker hösten är,
vi stannar inne,
försöker förgylla vår tid med videofilmer och tända ljus.

Vi saknar någon att värma oss hos,
någon som man kan krypa ner hos.

Men videofilmer och tända ljus,
överlever vi mörkret.
With Love Anki

Höstdepressionen

tittar ut genom fönstret, lika grå och trist idag,
försöker låta bli att gråta, inte låta depressionen bita,

man tvingar sig upp varje morgon,
utan någon anledning till att gå upp.

man diskar resterna sen igår,
i vetandet att det kommer ny disk imorgon.

kvällen kommer,
man kryper ner med en varm choklad,
zappar på tv:n,
aldrig något bra.

natten kommer,
man får en anledning till att sova,
sova bort sina tankar..

sen är man där igen.
With Love Anki

Ensamhet i en stad full av liv

Som regn, som snö, som en grå höstmorgon,
här står jag, drar för gardinerna för att kunna se,
någon annan som är vaken? eller har dem gått och lagt sig?

Film efter film, för att glömma bort det verkliga,
det tomma, den ensamma lägenheten,
tv:n är igång för att få känna tryggheten,
en fantasi om att där, i det rummet sitter någon och ser på tv:n.

Min datorskärm lyser, förblindar mig, jag fastnar,
där, där är mina kompisar, här är jag fast, vid min datorskärm.

Kokar kaffe, dricker mig trött,
natten börjar närma sig, den ångestfyllda natten,
då alla tankar dyker upp.

En ny morgon, en ny dag,
en ny dag att förstöra, att slösa bort.

Hur ska man kunna värdesätta en dag,
när man inte har någon att värdesätta den på?


With Love Anki

Dikter, noveller och dylikt..

Hallå på er!!

Här ska komma dikter, noveller och dylikt hade jag tänkt mig. Var flitig på det en gång tiden, och tänkte börja utveckla mitt skrivande igen. Detta är lite för min egen skull, för att jag ska kunna utveckla en hobby och komma igång med mitt skrivande, men jag behöver även eran hjälp, så att ni kan "coacha" mig, ge mig synpunkter, idéer och och kritik : )

Håller på att ändra designen nu så ursäkta röran ; )

Besök gärna min andra blogg http://egoanki.blogg.se där allt handlar om mitt liv och mina upptåg!

Puss och kram Anki!
With Love Anki

Välkommen till min nya blogg!

With Love Anki