Ett försök till en novell del 2

Ett försök till en novell 2

Annica Jacobson

 

Jag var tvungen att se henne igen, hon var inte rädd för mig. Hon såg inte vad jag egentligen är. Ett monster. Jag har förföljt henne väldigt länge, känt hennes goda doft, som gjorde mig galen. Hon var som en drog för mig, men inte på ett farligt sätt. Inte så att jag känner törst. Jag känner ett annat behov. Jag måste bara ha henne, känna hennes doft. Jag drogs till henne. Så jag gick in där en natt, till den sjaskiga bordellen. Den ligger bland de mörka kvarteren, bakom den svarta porten, där alla fönster är täckta för med svarta gardiner. Man ser bara silhuetter av kroppar som rör sig mot varandra. Innanför den svarta porten kom jag till en reception, till en ganska vacker och mager kvinna i röd korsett som satt och filade sina naglar och tittade nyfiket på mig. Hon sa inget till mig, hon ropade på sin chef, som kom in i rummet. Vem söker du? Någon speciell? Eller något särskilt du önskar? Frågade han. Jag behövde inte tänka efter. Lockhårig, svart hårfärg, väldigt väldigt blå ögon, sa jag. Han tvekade inte. Anne, säger han och vinkar med mig in genom en dörr där jag får vänta. Efter en stund kom han ut med henne. Anne. Kolsvart lockigt långt hår, hennes klara blå ögon, väldigt smal men otroligt vacker. Och doften. Det gick inte att förklara doften, den var söt, men också frisk. Jag undrade hur hon smakar. Hon rodnade. Jag glömmer aldrig den natten. Jag frågade om hon var rädd för mig, men det var hon inte. Jag kunde se hennes rädsla i ögonen, men det försvann snabbt när jag kysste henne. En otrolig natt. Hon anade ingenting. Jag var tvungen att se henne igen.

Jag förföljde henne från hennes hem. En sjaskig lägenhet, risig och ful. Inte särskilt välstädat heller. Hon var inte samma person på bordellen som i sitt hem. I sitt hem var hon grisig, diskade inte, lämnade rutten mat stå, kläder över hela golvet, stanken från allt gammalt var otolererbart. Hon var inte lika välvårdad själv, oborstat hår, oborstade tänder, gick i gamla svettiga t-shirts med fläckar på, ingen nyttig mat heller. Men jag tycker inte alls om mat, det är som att äta jord. Hon åt hamburgare, flottiga pommes frites, bacon och friterade lökringar. Jag var förvånad över att hon var så smal över den maten. På bordellen var hon vacker, graciös, borstat hår, borstade tänder, fräsch och gick i fräscha och vackra klänningar. Jag antar att det var en del av jobbet, hur man skulle gå klädd. Hon var på väg till jobbet, hon hade fräschat till sig och såg inte ut som Anne i sitt hem, utan en Anne på väg till jobbet. Anne, jag älskar att säga Anne. Hon går graciöst, hela tiden, som om hon dansar fram, med en rak hållning. Hon går till ett korvstånd och slafsar i sig en korv med bröd, ovårdat, hon får smulor på kläderna och en kladd ketchup på näsan. Korvgubben noterar det, Anne får en servett, torkar bort det och ler ursäktande. Korvgubben ler tillbaka. Han vet vem hon är. Han har redan varit kund hos henne. Jag morrar till. Anne, vad är det för jävla jobb du har. Hon går vidare, lika graciöst som alltid. Snart är hon framme, till den svarta porten. Hon går in. Jag går mot porten, lägger mina händer på den, känner hennes doft starkare. Jag måste hejda mig. Jag måste vänta.

Jag övervakar henne hela tiden, jag kan inte lämna henne ensam, jag känner en plikt. Jag måste skydda henne. Hon har ett farligt jobb, och männen hon är med, dem gör mig svartsjuk. Jag vill att hon bara ska va min. Jag känner ett sånt ha-begär. Hon är bara min. Min Anne. Jag vill se henne igen, jag vill kyssa henne igen. Känna hennes lena magra kropp mot min. Höra hennes hjärtslag, höra hennes andetag. Kommer hon märka vad jag är för nåt? Kommer hon inse vilket monster jag är?

Jag gick in genom porten, den svarta porten. Samma tjej satt vid receptionen, samma korsett, satt och filade sina naglar. Tittade nyfiket på mig, igen. Hon fortsatte fila sin naglar, låtsades som om hon inte brydde sig om mig. Du är här för och..? började hon. Anne, sa jag. Hon höjde ögonbrynen. En man som verkligen vet vad han vill ha, vänta, sa hon och gick iväg genom samma dörr som chefen hade vinkat in mig i. Det dröjde några minuter. Jag kände doften, den söta och friska doften. Jag gick mot dörren tjejen vid receptionen hade gått in genom, jag lade händerna på den. Hon är nära. Jag hörde någon gå mot dörren så jag gick tillbaka dit jag stod innan. Du kan komma in nu, hon väntar på dig, sa tjejen som satt vid receptionen och gick och satte sig på sin plats igen, fortsatte och filade sina naglar, gav mig en misstänksam blick. Gå in då, hon är din, sa hon. Hon är min, Anne är bara min. Nåväl, för någon timme i alla fall.


Ni vet att ni älskar mig!

Var vänlig:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback