Ett försök till en novell del 3
Ett försök till en novell del 3
Annica Jacobson
Andra natten. Jag är fast. Fast i en främmande man, vars namn jag inte vet, men han vet mitt, och han säger det om och om igen. Han viskar det i mitt öra. Anne, min Anne. Vi gör ingenting. Vi ligger bara jämte varandra, håller varandras händer, tysta och stilla. Ibland kramas vi, ibland smeker han mitt hår och kysser mina ögon. Ibland kysser han mig. Vi säger ingenting till varandra. Vi behöver inte säga något. Det förekommer ingen pinsam tystnad. Vi kan ligga helt tysta och känna oss bekväma samtidigt. Han är kall. Iskall. Hans hud är blek och hård. Han har en vältränad kropp, starka muskler, starka armar som håller om mig. Är du rädd för mig? Frågar han mig om och om igen. Nej, jag är inte rädd för dig. Inte nu. Jag känner bara mitt hjärta dunka fortare när han är i min närhet, men på ett behagligt sätt, som när man har fjärilar i magen. Jag studerar hans ansikte, med de perfekta dragen, de vackra ögonen som skiftar i färg, hans bleka hy som aldrig rodnar, hans mörka skuggor under ögonen, som om han inte har sovit på flera år. Men ändå så vacker, så otroligt vacker, jag har aldrig sett en vackrare människa i hela mitt liv. En människa. Han kändes mer som en varelse, han var så vacker så han kunde inte beskrivas som en människa. Hans skönhet bländade oss alla på bordellen. Till och med Maria, som inte brukade vara intresserad av en enda man. Tjejerna var svartsjuka, dela med dig, brukade de säga till mig. Åh nej, jag ville inte dela med mig. Jag var hans. Han brukade fråga mig varför jag jobbar på en bordell. Detta är det enda jag duger till, förklarade jag för han. Han tittade då tillbaka med en sorgsen blick, smekte mitt hår och kysste min panna. Jag känner mig så trygg i din famn, säger jag.
Nu var han borta. Igen. Vi har träffats tre nätter nu, men han kommer när han behagar. Utan förvarningar. Han bara dyker upp när han vill. Jag hade precis jobbat klart ett pass. Korvgubben. Han gillar strumpbyxor, ljudet av frasandet, han gillade maskorna i strumpbyxorna. Han gillade stilettklackar. Han brukade suga och slicka på mina klackar, det är ett sjukt sätt, men jag har stött på mycket sjukare saker än det. Jag stod ut. Jag behövde pengarna. Hur skulle jag annars kunna överleva? Vad duger jag till? Vi är alla sjuka på ett eller annat sätt. Som vanligt, tog jag en cigg, tände den med en tändsticka och gick ifrån rummet. Lämnade det skitiga jobbet efter mig. Korvgubben är trevlig, artig och omtänksam trots han sjuka sätt i sängen. Väldigt osäker på sig själv. Ibland kunde han betala 500 spänn bara för att få prata om sina problem. Den dolda ytan bakom hans glada korvgubbe-ansikte. Han mådde för jävla dåligt. Var ensam varje dag, hade ingen och dela sitt liv med, ingen kamrat, bara sina kunder som tackade för sin varmkorv. Förutom mig hade han sina porrfilmer och Jerry Maguire vardagar klockan sju. Han besökte mig varje torsdag klockan åtta, efter Jerry Maguire. Hans rutiner var väldigt viktiga.
Jag satt och spelade schack med Fransesca och Lolita, tände en cigg till och tittade på de bästa väninnorna, Fransesca och Lolita, de oskiljbara, med vänskapsband och samma lya. Fransesca fick en kund, hennes stamkund, vi kallar han Jack the black, för han var mörkhyad. Lolita tittar misstänksamt på mig. Sååå, börjar hon. Jag tar ett bloss. Vaddå sååå? Frågade jag. Vem är han? Frågade hon. Jag förstod vad hon menade. Hela bordellen måste ha märkt det, mitt ovanliga glada humör, min plötsliga rodnad på allt, mitt dagdrömmande. Ingen särskild, mumlar jag och rodnar. Hon tittar allvarligt på mig. Så länge det inte påverkar jobbet, säger hon och lägger sin hand på min. Jag tittar upp och ser hennes oroliga blick. Jag lovar, säger jag. Hon ler. Hur är han? I sängen alltså? Självklart, de tar för givet att jag ligger med han. Det är vårat jobb. Han är bra på och ligga, säger jag och småler lite för mig själv. Jag ljuger inte, han är bra på och ligga i sängen, men han ligger inte med mig. Men han är underbar, vacker och helt underbar, sa jag det? Men jag säger inte det till Lolita, nej, det här är mitt jobb. Det här är bara buisness. Låt det inte påverka ditt jobb Anne.
Jag vaknar mitt i natten, i mitt hem, att fönstret är öppet och blåser kallt mot min hud. Jag reser mig upp, tänker efter om jag verkligen hade fönstret öppet när jag gick och la mig, så olikt mig, och tog på mig en satinrock. Jag flämtar till, gör ifrån mig ett ryck, men sedan blundar av den otroliga kyssen. Han är här. Just nu och kysser mig. Jag känner hans kalla läppar mot mina, så kalla och hårda. Undrar hur mina känns mot hans. Hans kalla händer håller mina kinder, han tittar in i mina ögon och flämtar. Jag kan försvinna i dina ögon, säger han efter en stund. Vi ligger i min säng, jämte varandra och håller varandras händer. Flätar våra fingrar. Han nämner korvgubben, jag hör på hans röst att han inte tycker om honom. Han nämner Fransesca och Lolita, jag känner hans lilla roliga leende. Han nämner Maria, som en stel och lustig kvinna. Det slår mig, hur vet han vilka de är? Men jag låter bli och fråga. Vissa frågor vill jag inte ha svar på. Varför är hans hud så kall och blek? Varför skiftar hans ögonfärg? Ibland är den svart, ibland brun, ibland klarblå, ibland röd? Varför är hans kropp så hård? Men jag blundar, njuter av hans närhet, han är här. Och vi skrattar och ler, och natten skrider fort fram, tills jag vaknar av solens strålar. Han är borta. Drömde jag? Jag ser ett halsband ligga på sängkanten, silverkedja, som han brukade ha runt halsen. Han har varit här. Så jag antar att vampyrer är immuna mot silver.