Du ger mig fjärilar i magen

Med stor mage, händerna knutna om den och med fötterna nedgrävda i sanden tittade jag upp mot solnedgången och log för första gången på länge. Jag hade sand i håret och på mina armar, och jag kände att jag levde. Det blåste härligt, vinden var min vän, livet var min vän. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Den här dagen var exakt en vecka sen allting hände. Sen jag var med på en "onani-maraton" i danmark där rekordet för ett sprut var 2,5 meter långt, rekordet för orgasm var 22 st, där vi låg nakna, njutningsfulla och smekte oss själva i åtta timmar för välgörenhet. Det var också exakt en vecka sen min man lämnade mig för en äldre kvinna, lägenheten var hans. I samma veva hade min bästa vän 25 års kalas, jag färgade håret rött rent spontant och min granne skaffat katt. Jag blev hemlös. Med en liten packning åkte jag runt med buss på olika ställen, sov i telefonkioskar, ibland med gråten i halsen, ibland med ilska och vrede. Jag ville inte hem till min mor, hon hade fullt upp med sin blomsteraffär. Jag har ingen far och jag har inga syskon. Jag stod med magen i vädret, min stora fina mage, på mellbystrand med händerna knutna, och i just det ögonblicket visste jag att allt skulle ordna sig. Jag sov gott med öppen himmel och tackade Gudarna för det varma vädret.


Nästa dag kom turen på min sida, jag träffade en man, som råkade stå på stranden när jag vaknade nästa dag och undrade varför jag låg här. Jag berättade min historia, om onani-maratonet, om 25 års kalaset, grannen som skaffade katt, mannen som lämnade mig, telefonkioskarna och mamma som ägde en blomsteraffär. Jag berättade även om den äldre kvinnan min man lämnade mig för som råkade vara hans chef, om mina bussturer under veckan och om min spontana röda hårfärg. Han småflinade lite åt min historia och kallade mig för olycksfågeln. Jag nickade för mig själv och kände mig som tagen på bar gärning där jag låg nyvaken med morgonhår och en filt omlindad runt min kropp. Han berättade om en husvagn han hade på sin trädgård och sa att det skulle se bättre ut om jag sov i den än på stranden eller i telefonkioskar. "Nog måste du va trött", sa han, "med den där magen", och tittade menande mot min stora underbara mage. Jag strök mina händer om magen och sa, "nog är jag trött men det är det värt!"


Den snälla mannen, som jag gissade på vara ungefär 60 år gammal med tanke på hans vita hår, den gängliga kroppen som var väldigt solbrun och hans leende som avslöjade många års livserfarenheter med glimten i ögat, visade mig vägen till hans hus och husvagnen. Jag blev förvånad över mig själv att jag inte lagt märke än till hans gula badbyxor han hade på sig och jag undrade om jag hade stört hans simtur. "Nej", sa han, han brukar ta en daglig simtur varje morgon, men denna dagen hade han sett något så märkligt som en gravid kvinna låg omlindad i en filt på stranden och han hade insett att hon behöver honom. "Det var snällt", sa jag, "och jag måste ju veta ditt namn". "Bosse", sa han. "Elina", sa jag. Helt plötsligt hade jag skaffat mig en vän, en vän som var 45 år äldre än mig och som hette Bosse och brukade ta simturer på morgonen.


Det var en röd och vit husvagn, en husvagn som alla svensson brukade glida runt om somrarna med, soffor som omringade en hörna och som kunde fällas ut till säng, ett kylskåp, en liten spis, en liten frys, en toalett där jag precis fick plats med min tjocka mage och en två-vånings-säng. Det räckte gott och väl för mig och min mage. Den första natten sov jag gott då jag kände att det här kommer lösa sig. På morgonen insåg jag att jag inte hade haft min mobil igång på flera dagar och jag ville ha det så. Jag ville inte ha en massa oroliga sms och telefonsamtal från vännerna och mamma, inga sms från mannen heller om han nu skulle få för sig det. Om han skulle lägga energi på och oroa sig för var jag befinner mig någonstans. Jag behövde lugn och ro i min själ och min mage behövde ha det lugnt omkring sig.


Medan jag gick och strök mina händer om magen knackade mannen på min dörr. Han tyckte att jag behövde fylla kylskåpet med något gott så jag skulle få åka med han till affären, men först ville han bjuda mig på frukost. Jag tackade Bosse för hans vänlighet och påminde mig själv om hur tacksam jag ska va varje dag för allt. Bosse hade en tatuering på armen, en på vaden, en på den andra armen och en liten på handleden. Den jag lade mest märke till var fredsduvan han hade på högra armen. Den var mycket vacker, en duva som håller en kvist i sin näbb och blommor som slöt sig som en ring runt duvan. "Min fru har målat den", sa han när han märkte att jag hade stirrat fascinerat på hans tatuering. "Din fru", frågade jag undrande, det var så uppenbart att han inte hade någon för då hade väl frun varit här, tänkte jag. "Ja min fru, Lilja, hon bor i Thailand, vi flyttade dit tillsammans men jag ville tillbaka till Sverige och hon ville stanna kvar", berättade han. Han berättade även om att de hade träffats på ett yoga-läger där de genast hade fallit för varandra. Han berättade om tron på första ögonkastet, om hur vacker hans fru var, om de många sena nätterna de var ute och dansade, om hennes målningar och konstnärliga gener och rotade fram en bild på henne. Hon var verkligen vacker. Bilden var tagen i Thailand för många många år sen där hon står som brud. En mycket enkel och vacker brud, med blommor i håret och en enkel vit sarongklänning. Hon hade knallblå ögon och svart hår, lång och smal och en tatuering på högra armen, samma tatuering som Bosse. Jag blev förundrad över vilken historia Bosse hade. Under våran frukost berättade han om fantastiska resor han hade varit på och otroliga upplevelser, jag satt som ett litet barn som lyssnade på spännande sagor om häxor och troll.


Bosse och jag hjälptes åt att packa in varorna i kylen, det blev två kassar som innehöll mjölk, frukt, pålägg, bröd, te, kaffe, ägg, en påse polly, ett paket glass-strutar, en zingo och en Vecko Revyn. Jag hade inte satt igång mobilen än. Jag trivdes bra i husvagnen men jag visste att jag inte kunde bo här för alltid, men tills vidare trivdes jag bra här. Solen lyste klart, himlen var molnfri, jag och Bosse tog ett dopp i havet och drack te i solnedgången. Hela dagen gick jag omkring och strök på min mage för att barnet där inne skulle veta mina närvaro. Bosse frågade om jag hade ett jobb. Jag berättade för han att jag jobbade på en fabrik där man tillverkade sandpapper men att jag för närvarande är mammaledig och bara väntar på att mitt lilla barn ska ploppa ut. Bosse skrattade åt ordet "ploppade" och undrade om jag visste om det var en pojke eller flicka. Det visste jag inte och jag ville inte ha reda på det heller men jag hoppades på flicka. "Det kommer bli en underbar liten flicka", sa Bosse.


Dagen efter vaknade jag i sängen som jag fällde ut kvällen innan när jag inte klarade av att sova i våningssängen, det var alldeles för trångt för mig och min stora mage. Hörnan med sofforna som gick och fälla ut till säng var mycket behagligare och skönare. Jag hade ingen aning om vad klockan var, det fanns inget ur i husvagnen och jag ville inte sätta igång mobilen. Jag tittade ut genom fönstret och upptäckte att solen lyste lika vackert denna dagen. Jag såg även Bosse gå mot stranden i sina knallgula badbyxor för sin dagliga simtur. Jag blev mäkta imponerad igår när Bosse berättade om hans fisketurer i Grekland, han visade bilder på de stora fiskarna de lyckades fånga, han berättade hur hårt livet kunde vara på en fiskebåt och om alla stormar han hade fått vara med om. Det märktes tydligt att hans stora intresse var fiske. Under nästan hela sitt liv hade han arbetat med fiske och nu hade han fiske som hobby. Jag har aldrig förstått mig på förtjusningen av fiske men Bosse hade lovat mig att ta med mig på en fisketur en dag.


Den dagen var en märklig dag. När jag klev ut ur husvagnen och upptäckte att jag inte hade knutit min sko ordentligt, lutade jag mig ner för att rätta till den, och i samma svepa kom en cyklist farande emot mig och kraschade på mig. Jag ramlade baklänges och slog i huvudet och svanskotan. Cyklisten hade ramlat framför cykeln och hade flugit en meter och landat på händerna. Han fick skrubbsår på både knäna och händerna. Jag försökte resa mig upp och gnuggade handen mot mitt huvud och kom på mig själv att skratta. Jag fick en bild framför mig hur roligt det måste ha sett ut. Cyklisten som var en man, cirka 30 år, hette Alvid. Under hans cykelhjälm kunde man urskilja brunt lockigt hår som hade smetat sig fast på pannan med all svett, hans ögon var mörkbruna, han var lång och smal och såg spänd ut. Han hade ett par limegröna cykelbyxor och en tajt svart t-shirt slimmad runt kroppen och en rosa cykelhjäm. Det var inte det jag skrattade åt, jag skrattade åt hans förfärade blick, han såg vettskrämd ut. Han frågade hur jag mådde och hjälpte mig upp från marken. "Du har inte fått missfall va?" Frågade han förskräckt. "Ser det ut som det?" Frågade jag och skrattade så jag grät. Han började också skratta. "Alvid", sa han. "Elina", sa jag.


Jag bjöd in han till min husvagn och kokade te. "Vill du ha glass", frågade jag. Han tackade ja, och jag rotade fram en glass-strut till han och en till mig. "Så du är cyklist", frågade jag. Han berättade om hans stora intresse för att cykla, om organisationen Svenska Cykelförbundet där de arrangerade en massa tävlingar. Han hade cyklat tävlingar både i Göteborg, Stockholm, Luleå, Halmstad, Vättern runt och Arvika. Han hade även ett mångtal gånger cyklat från Mellby till Göteborg. Han hade också cyklat i Montreal och med herrjuniorlandslaget i Sparkassen Münsterland Tour i Tyskland. Hans nästa mål är cykeltävlingen Tour Down Under i Adelaide, Australien som startar på den tredje tisdagen i januari varje år. Jag var imponerad. Han hade cyklat i 15 år och han ville fortsätta i 15 år till. Bortsett från det tyckte han om sin hund Grynet, kolla på "äntligen hemma" på kanal fyra och inredning. Det slog mig helt plötsligt hade skaffat mig en vän till. Han frågade mig vilken månad jag var i. "Sjätte månaden". Alvid frågade var pappan befinner sig och jag svarade att han numera befinner sig i säng med sin chef. Alvids blick blev sorglig och han tog min hand. Han berättade att han beundrade mig som orkade gå igenom det här alldeles själv.


Dagarna flög förbi i mitt förnuvarande hem i husvagnen. Bosse och jag åt frukost ihop varje morgonen och Alvid började mer och mer råka cykla förbi min husvagn och jag bjöd han på te och en glass-strut varje gång. Mitt lilla barn kickade i min mage och jag visste att det här barnet skulle bli en riktig fajter. Efter en sen kväll med både Bosse och Alvid i husvagnen, drack männen vin, jag drack cuba cola och vi spelade kort. Jag hade aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Bosse gick hem till sitt hus först, Alvid stannade kvar en stund till och vi hittade på en massa namn till mitt barn. "Blir det en pojke så ska han heta Bosse", sa jag, "för Bosse har verkligen varit snäll mot mig och hjälpt mig, han har gett mig hjälpen när jag behövde den som mest". Alvid nickade. Han tog min hand, tittade mig in i ögonen och försökte säga något men det kom inga ord. Mitt hjärta bultade lite snabbare den kvällen. När Alvid cyklade hem la jag mig i min ihopsatta säng och kom på mig själv att tänka på honom. Jag fnittrade. Kan det vara så uppenbart att jag har förälskat mig i en man med världens töntigaste namn och är en cyklist men limegröna tajts. Det verkade inte bättre.


Den kvällen tog jag upp min mobil och satte igång den. 27 nya meddelanden och 30 obesvarade samtal. De flesta meddelanden var ifrån mamma, bästa väninnan, något okänt nr och så Karl. Karl var mannen som lämnade mig. Så han brydde sig? På ett meddelande stod det följande: "Förlåt mig Elina, jag ångrar mig, jag vill ha dig tillbaka, kom tillbaka.". Jag stängde av mobilen igen och somnade med kläderna på.


Nästa morgon knackade Bosse på min dörr och när jag öppnade såg han så förnöjd ut och visade mig vägen in till hans bod. Där inne stod en gammal cykel. "Du får den", sa han. "Får jag verkligen den", sa jag. "Den är din", sa han och log brett. Jag kramade om Bosse och tackade så mycket. Jag fick en idé. Jag frågade Bosse var Alvid bor och han ritade en liten karta till mig. Det var en rätt så lång väg dit. Kunde det vara så att han tyckte om mig så mycket att det var därför han lade sådan energi på att råka cykla hela den här vägen till mig. Nu skulle jag råka cykla till honom. Jag cyklade förbi flera strandtomtar, fler halvnakna människor som låg och fläkte på sina solstolar, flera grillar som var igångsatta och barn som cyklade efter mig och ropade hej. Jag cyklade förbi flera fält, flera kohagar och jag rynkade på näsan när jag kände gödseldoften. Nu skulle jag vara framme snart. Efter skylten "Kärleken" skulle jag svänga till höger och så var det det första huset till vänster. Jag tittade på min karta och fortsatte att cykla. Jag var imponerad över att jag orkade cykla hela den här biten med min stora mage. Där var huset. Ett litet gult hus med vita knopar och en trädgård med en uteplats. Hunden Grynet satt kopplad. Jag landade med fart på mina fötter och reste mig från cykeln och gick fram till Grynet. Grynet var en sankt bernhard, stor och lufsig hund. Hon hälsade gott på mig och slickade mig på händerna. Alvid kom ut först förvånad men sen jätteglad. Han skulle precis sätta igång grillen och undrade om jag ville ha. Jag nickade och kände mig blyg för första gången inför honom.


Jag förstod att han gillade inredning, hans hem var mycket fint, men även personligt. I vardagsrummet fanns det hyllor med priser och troféer från cykeltävlingar och bilder med han och ungaherrlandslaget. På andra hyllor fanns bilder på Grynet. Han hade en stor plasma-tv, en stor mjuk soffa och fluffig matta på golvet. Köket var hemtrevligt och avslöjade att en huslig man bodde här. Gamla broderade handdukar hängde på krokar, blommiga gardiner med volanger prydde hans köksfönster och ännu en bild på Grynet fanns på hans kylskåp. Sovrummet hann jag inte inspektera än. Vi åt grillad flintastek och egengjord potatissallad. "Är du inte trött efter cykelturen?" Frågade Alvid. "Nej faktiskt inte", sa jag, "jag känner mig väldigt pigg!" Det var jag faktiskt, men förutspådde att tröttheten skulle komma senare. "Att cykla hjälper en att stressa av", sa han. Jag flinade för mig själv. "Precis som om jag behöver slappna av", sa jag, "jag har det nästan för lugnt hemma i husvagnen, någon frukost behöver jag inte ens göra för det gör Bosse åt mig". Alvid skrattade. "Du har det bra du!" Sa han. Jag nickade och log. Det var första gången jag såg han hemmaklädd. Han hade svarta mjukisbyxor, en grå t-shirt och blåa foppa-tofflor på fötterna. Jag gillade hur såg han ut, ledigt bekvämt klädd, nästan så jag ville lägga mig i hans famn - jag ville det. Jag ville känna på hans lockiga hår, rufsa till det lite och kyssa hans kinder. Det blev en pinsam tystnad. "Hur kommer det sig att du cyklade hit? Och var fick du tag på cykeln?" Frågade han. "Cykeln fick jag av Bosse, tänka sig va, han är som en gammal farfar för mig!" Sa jag och log. Den första frågan han ställde dröjde jag lite med att svara men jag bestämde mig för och vara helt ärlig. "Du brukar råka cykla förbi mig så jag tänkte jag skulle råka cykla förbi dig idag!" Sa jag och rodnade lite. Alvid log stort. Jag blev varm inombords. "Men du behöver pimpa den", sa han och tittade menande mot cykeln. "Jo jag vet", sa jag, "den är väldigt ful men den funkar ju, vad tror du om vit färg och jordgubbar på?" Frågade jag. Alvid skrattade. "Det blir perfekt", sa han, "vet du, jag tycker du är en härlig tjej! Spontan och glad, så underbar!" Sa han. Jag rodnade ännu en gång. "Det vet du", sa han, "du vet vad du gör med mig". "Nej det vet jag inte", sa jag, "vad gör jag?" Alvid log finurligt. "Du ger mig fjärilar i magen!" Sa han. Mitt hjärta dunkade fortare. Jag blev varm och glad.


Den kvällen gick jag runt i min lilla husvagn och log för mig själv, gladare har jag inte varit på länge. Efter den fina kommentaren Alvid gav mig hade det börjat regna och åska så han fick köra hem mig. Cykeln skulle han komma med dagen efter vilket inte gjorde mig något för då hade vi en anledning till att ses igen. Den kvällen ringde jag mamma från min mobil. "Hej mamma", sa jag. "Elina! Var är du? Mår du bra? Hur mår barnet? Du får komma hem, alla är oroliga! Var är du?" Skrek hon. Jag fick hålla mobilen några centimeter från örat när hon skrek. "Du behöver inte vara orolig, jag har det bra, barnet mår bra och allting är jättebra!" Sa jag. "Men var är du nånstans?!!" frågade hon. "Det tänker jag inte säg, inte ännu, du måste förstå mamma, jag behöver vara ifred, jag vill inte att någon ska komma hit och störa mig", sa jag. "Har du blivit alldeles galen? Vet du hur många gånger Karl har ringt hit och frågat efter dig?! Kom hem nu! Gå tillbaka till Karl, han ångrar sig, han är helt förstörd, och det vet du att minst 90 % av alla förhållanden har otrohet! Du måste ju förstå honom!" Sa mamma. "Jag förstår ingenting", sa jag, "jag förstår inte alls hur man kan va otrogen med sin chef, nu lägger jag på, jag ville bara att du ska veta att jag mår bra". Jag la på. Jag la mig i den ihopsatta sängen och grät en stund. Jag visste att jag någon gång måste tillbaka, tillbaka till verkligheten. Barnet måste få träffa sin pappa. Jag visste att den här lilla husvagns-världen jag lever i måste tillslut ha ett slut. Jag tänkte på Alvid och sen somnade jag.


Min husvagns-värld var inte över än och skulle inte bli det på flera månader. Min flirt med Alvid pågick länge innan någon av oss kom till skott till den första kyssen. Han var blyg och jag ville ta det försiktigt. Jag ville inte kasta mig i en annan mans famn direkt efter att min förra man lämnade mig. Men mitt hjärta studsade rundor i min kropp. Hade jag följt min impuls hade jag hoppat i hans famn för längesen, kastat mig över honom och kysst han över hela ansiktet. Men så funkade det inte. Min mage blev större och större, det blev en tung börda, men det var det värt. Barnet visade liv i mig genom att sparka. Min lilla karate kid brukade jag kalla barnet. Bosse flinade varje gång jag ryckte till när barnet sparkade. "Karate Kid är i farten igen", brukade han säga. Jag ville betala honom för att jag fick bo i husvagnen men han ville inte ha några pengar. "Det var så längesen jag hade någon och prata med och jag är så glad över att få hjälpa någon", sa han. Jag fick bo här så länge jag ville. Men någon dag skulle jag betala han i alla fall tänkte jag. Jag målade cykeln vit med jordgubbar på, precis som jag hade sagt till Alvid. Både Alvid och Bosse hade kul åt detta, men jag trivdes jättebra med min nypimpade cykel. Cyklandet blev en del av min vardag, jag brukade cykla till affären, till Alvid, till havet och ibland cyklade jag med Alvid men det var svårt och hänga med på hans tempo. Jag brukade cykla utan händer bara för att jag visste att jag kunde det, ibland svajade jag med benen och rullade nerför backar. Jag hade insett mycket under den här tiden med Alvid och Bosse. Jag upptäckte saker som gjorde mitt liv mer betydelsefullt, jag gillade allt det enkla. Jag gillade att bo i en husvagn, jag gillade att cykla på min gamla cykel, jag gillade tillbringa morgnarna med att äta frukost ihop med Bosse och jag gillade att sova på stranden med öppen himmel så därför gjorde jag det ibland. Men mest av allt gillade jag att tillbringa tiden med Alvid, vilket blev mer och mer, och ju mer vi sågs desto mer bultade mitt hjärta.


Jag bestämde mig för att sova på stranden under den öppna himlen denna kväll, Bosse hade förutspått en lugn natt och inget oväder. Jag packade ihop filt, liggunderlag, smörgåsar, kaffe och en kudde jag spände fast på cykelbagaget. Alvid var nära på och cykla på mig igen. "Du måste va mer försiktig!" Utropade jag och försökte bli arg, men det var svårt och bli arg på honom. Alvid flinade. "Ska du flytta eller vad är det frågan om", frågade han. "Nej jag ska inte flytta", sa jag, "tror du jag flyttar med den här lilla packningen?" Och tittade menande på min packning som såg större ut än vad det egentligen var. Vi följdes åt mot stranden, båda gick med cyklarna, eftersom jag inte orkade följa hans tempo denna kväll. "Minns du det jag sa den dagen du råkade cykla förbi mig?" Sa han. "Du sa mycket den gången", svarade jag. "Du vet vad jag menar", sa han. "Jo jag vet vad du menar", svarade jag och rodnade. Jag förstod inte vad det var som fick mitt hjärta att bulta så fort. Vad var det hos han som gjorde att jag bara ville kasta mig i hans armar och kyssa hans läppar. "Jag menar det fortfarande", sa han. Jag fick inte fram ett ord. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville säga att jag ville ha han så otroligt mycket, jag ville berätta för han att jag tänkte på han varje dag och drömde om han varje natt. "Gör du det?" Frågade jag och tittade in i hans ögon. Alvid nickade. Vi fortsatte gå i tystnad. Tillslut fick jag fram något. "Jag är glad att du kraschade med din cykel på mig", sa jag. Alvid skrattade så han grät.


Vi satt på stranden omlindad i delad filt, Alvid vågade för första gången lägga armen om mig. Jag mådde så bra under hans arm. Jag lutade mitt huvud mot hans och där satt vi i tystnad och bara njöt. Alvid kysste mitt huvud, smekte mitt blonda hår och tryckte sitt ansikte mot det. Jag kände hans tunga andetag. Jag kände mig så trygg. Det var bara han, jag och stjärnorna. Min lilla karate kid sparkade i min mage och det kändes bra. Allting var perfekt. Vi lutade mot varandra för en kyss, men det blev fel. Jag lutade mitt huvud åt ett håll och han mot ett annat håll och sedan när vi bytte lutning på huvudena igen slog vi våra huvuden ihop istället med en smäll. "Aj!" Sa jag. Alvid började gapskratta och jag följde kort därefter. Och där hände det. Just i det ögonblicket vi båda skrattade och fick ögonkontakt inträffade kyssen. Först blev det en kort kyss och sedan en längre kyss. Våra tungor möttes och det smakade så gott. Hans läppar var så mjuka och jag ville bara smaka mer. Jag drog honom hårdare intill mig och började skälva. Jag flätade mina fingrar runt hans hår och det var så lent som jag hade föreställt mig. Alvid andades häftigt. "Vet du vad du gör med mig", viskade han. "Jag ger dig fjärilar i magen", viskade jag tillbaka. Jag gränslade honom, tryckte mina bröst mot hans kropp och kände hur hela min kropp skrek efter lust. Alvid höll om mig hårt, kysste min hals, mina läppar, min hals igen och sen ner mot nyckelbenet. Han greppade tag om min rumpa. Jag gav ifrån mig ett stön. Han fortsatte ner från nyckelbenet till mina bröst och nafsade på mina bröstvårtor. Min cyklist vet vad han kan, tänkte jag. Jag drog av mig min topp, lyfte försiktigt upp kjolen och började knäppa upp hans gylf. Han började dra ner mina trosor. Jag var tvungen och lägga mig på rygg för att få av mig trosorna och han följde efter och fortsatte kyssa mig. När jag fick av mina trosor började han treva med sina fingrar ner under kjolen och tryckte in sina fingrar i mig. Jag stönade högt. Jag var alldeles våt där inne. Hela min kropp skälvde medan han fortsatte att trycka in sina fingrar i mig. Jag trevade mina fingrar mot hans gylf och fortsatte där jag började, en knapp uppknäppt, gylfen nerdragen och jag började dra ner hans jeans och smekte honom utanpå hans kalsonger. Han stönade i mitt öra. Jag vill ha dig, viskade han. Han drog av sig sina kalsonger och tryckte sig in i mig. Jag följde med hans rytm och stönade högt för varje gång han tryckte sig in i mig. Jag började stöna mer, han tryckte sig in i mig snabbare och snabbare, min kropp började skälva, jag tryckte min kropp hårdare mot han, bet ihop och snurrade över på andra hållet med honom och började rida han. Han tittade på mig med en upphetsad blick, drog ner mig med sin hand flätad i mitt hår och kysste mig. Jag red fortare, smekte mina bröst och visste att jag skulle komma vilken sekund som helst..


Hela natten var magisk, jag hade aldrig haft så bra sex på länge. Min lust var omättlig. Solen började dyka upp och vi låg nakna med våra bara rumpor mot solen. Jag drog med mitt finger längs hans läpp och tittade på hans ansikte. För första gången var han mer än en bara vacker och snäll cyklist. Han var otroligt sexig och jag ville ha mer utav honom. Jag lade mig närmre honom och började nafsa på hans öra. "Igen?" Frågade han. "Igen", svarade jag och han drog mig intill sig och började smeka mig där nere. När vi var klara hade vi gjort det två gånger på morgonen, och nu låg vi omlindade runt filten och famnade om varandra. Jag var förälskad. Plötsligt såg jag något jag kände igen gående mot oss. De knallgula badbyxorna. "Bosse!" Utropade jag och drog filten mer tätt intill mig. Alvid tittade upp och log medan jag blev knallröd i ansiktet. Bosse vinkade glatt och gick fram till oss. Snacka om tagen på bar gärning. Han såg ovanligt glad ut denna dagen, mer glad än vad han brukar se ut. "Lilja kommer om några veckor", sa han och log brett. Lilja var hans fru som bor i Thailand. "Tänkte vi kunde ha en kräftskiva då!" Sa han. Han hoppade i havet och påbörjade sin dagliga simtur. Den hade jag helt glömt bort, hans dagliga simtur.


Efter den magiska natten hade vi svårt för att låta bli varandra. Ingen natt var den andra lik och vi var tillsammans varje natt. På dagarna kunde Alvid få för sig att dra in mig i husvagnen lyfta upp mig på vasken och trycka sig in i mig, han kunde dra in mig i Bosses vedbod, dra upp min kjol och göra allt för mig för att jag ska njuta och komma och jag kom varje gång. Det var inte bara han som var galen, även jag. När vi hade en cykelrunda stannade jag cykeln och han stannade sin bara för att se efter varför jag stannade helt plötsligt. Jag hoppade av min cykel, drog av mig min klänning och gick in i skogen och han följde snabbt därefter. Vi var galna och förälskade.


Bosse var helt exalterad över att Lilja skulle komma hem till honom över en vecka och planerade en stor kräftskiva. Han skulle bjuda alla sina grannar, sina gamla vänner från fisketiden i Grekland och hans fiskarkompisar förstås som han fiskar med varje söndag. Alltså en massa fiskare skulle komma på festen. Han hade beställt 3 kilo kräftor från fiskhandlaren och tre stora brie-ostar. Han skulle klart ha öl och vin också, och något gott att grogga med. Han satt vid köksbordet och skrev på sin inköpslista. "Hur längesen var det du träffade Lilja?" frågade jag. Bosse stannade upp ur sitt skrivande och tittade bort drömmande. "Det var juni för två år sen, hon hade en svart klänning på sig när hon stod vid flygplatsen och väntade på mig, lika kär och glad som första gången vi sågs" svarade han. Han fortsatte skriva på sin inköpslista och jag tittade på med handen på hakan och drömde mig bort. Bosses kök var annorlunda i jämförelse med Alvids. Inte alls lika hemtrevligt. Inga blommiga gardiner med volanger som ramade fönstret, inte någon bild på en söt hund på kylskåpet, och där hängde frottéhanddukar istället för broderade kökshanddukar på krokarna. Han hade en buddha-staty stående på fönsterkarmen, en bild på Lilja inramad och en plasthandduk på köksbordet. Kökets inredning var blått. Bosse var buddhist. Han berättade för mig att har man lärt sig att leva som en buddhist, då har man lärt sig att leva. Bosse visste hur man levde. Han tar dagen som den kommer, tar ingenting för givet, han behöver inte en stor plasma-tv, en dyr bil och en massa "krims krams" som han kallar det för. Han har allt han behöver. "Kan du baka?" frågade Bosse. "Klart jag kan baka!" svarade jag, "Vad vill du att jag ska baka?". Bosse log mot mig och höll upp en gammal Hemmets Journal framför mig med ett recept på tomatpaj. Jag nickade. Allt för dig Bosse, tänkte jag.


Alvid och jag låg nakna i hans säng. Vi låg och tittade på varandra under tystnad. "Det är snart dags" sa han och smekte min mage. "En månad kvar", svarade jag. "Hur ska du göra med pappan?" frågade han. Jag svarade inte. Jag visste inte alls hur jag skulle göra. Jag ville vara kvar hos Alvid. Jag ville att han skulle vara pappan till mitt barn. Om det vore så enkelt. Ingenting är enkelt. Jag suckade stort. Alvid drog mig intill sig. "Du vet att du måste kontakta honom snart" sa han. Jag blundade. "Men inte än" svarade jag. Vi låg nakna i hans säng hela dagen. Grynet låg vid våra fötter, det blev trångt och varmt, men vi mös allihopa.


Jag spenderade den första natten ensam på länge i min husvagn. Jag tänkte på Karl. Jag tänkte på min lilla Karate Kid. Jag hade bott här i två månader nu och verkligheten börjar närma sig. När Karate Kid är fött, måste han få träffa sin mormor och sin far. Jag började misstänka att Karate Kid var en kille. Det kändes som det. Jag slog Karls mobil-nummer flera gånger om men slog aldrig på knappen lur. En gång kom jag ända fram men när han svarade la jag på. Jag fick sex obesvarade samtal av honom efter det. Jag var inte redo ännu. Jag bestämde mig för att ringa efter kräftskivan.


Det var två veckor kvar till kräftskivan och livet fortsatte att leka för mig.


Ni vet att ni älskar mig!

Var vänlig:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback