What shall we do with the drunken sailor
What shall we do with the drunken sailor
Annica Jacobson
Måndagar är jobbigast, tisdagar lite roligare, säger jag. Skolsjuksköterskan nickar, sitter och ritar en linje, så det blir som ett diagram över veckan för att se vilka dagar jag mår bra och inte mår bra.
Varför just tisdagar? Frågar skolsjuksköterskan.
Vi slutar tidigt, säger jag.
Vilken dag denna veckan mådde du mest dåligt? Undrar skolsjuksköterskan. Jag biter på min läpp. Den dagen var självklar, fredagen.
Fredag, säger jag. Sköterskan tittar konstigt på mig. Jag har alltid sagt att fredagar är bra dagar, för då åker jag hem till min pojkvän. Men denna fredagen gjorde jag inte det, jag hade gjort slut med han, och fått vara hemma på helgerna.
Fredag? Frågar skolsjuksköterskan, du brukar aldrig må dåligt på fredagar? Jag tittar på henne, biter mig på läppen igen, försöker inte minnas, försöker hålla borta tårarna. Men hon väntade på mitt svar. Jag kände förtroende för henne, jag har aldrig träffat en så snäll person innan, hon ville verkligen hjälpa mig. Ända sen jag började gymnasiet mådde jag bara dåligt, jag var alltid ledsen, men jag visste inte varför. Någon i klassen hade upptäckt det och anmält det anonymt till skolsjuksköterskan, och nu fick jag träffa henne en gång i veckan och bara prata. Jag vet fortfarande inte vem det var som hade gjort det, men det var en himla fin sak som jag aldrig glömmer. Oftast är det svårt och inse själv att man mår så dåligt att man behöver lätta sig för någon. Jag skämdes för och gråta, men sköterskan hade sagt, som om det vore det självklaraste i världen, att gråta är den bästa medicinen. Jag tog det till mig. Jag svalde.
Det är pappa, han var full.. skrek på mamma igen.. sa jag.
Skrek igen? Vad menar du Annica? Frågade skolsjuksköterskan och blev genast orolig. Jag tittade ner, tittade på mina händer, försökte hålla tårarna tillbaka. Jag mindes tillbaka, alla de gånger han har varit full, ända sen jag var liten. Det var värre förr, men det gjorde lika ont ändå. Jag minns de gånger jag har suttit på en trappuppgång i huset, i nattlinnet, för att jag inte kunnat sova av allt skrik, och den höga volymen musik. Alltid något gammalt jazzband med trumpeter högt varje gång. Jag brukade sitta där och lyssna på vad de sa till varandra, och jag satt alltid och grät och hatade pappa, och sa tyst att så är det inte alls, mamma är jättesnäll, mamma är finast i världen. Jag vågade aldrig gå ner, jag var rädd att han skulle bli arg på mig också. Han slog aldrig henne, han bara skrek en massa elaka ord, medan mamma skrek tillbaka och grät. Psykisk misshandel, skulle jag kalla det nu. Jag mindes alla de gånger mamma tog med mig ut, pappa skrikandes efter "Ska du fly nu?! Gör det, bara fly för fan, din jävla kärring!", mamma satte mig på sin cykel där bak, och hon cyklade iväg med mig till en sjö, där vi badade. Mamma betedde sig alltid konstigt, ville inte svara på mina frågor, men vi var där och pappa var inte där. Och det var huvudsaken. Jag mindes också alla de gånger min syster var hemma, och tog hand om mig, medan pappa skrek. Vi gömde oss i mitt rum, och jag fick rita med kritor och leka med dockorna. Hon gav mig ett glas mjölk innan jag skulle gå och lägga mig,det gjorde mig så trygg. Men hon var inte alltid hemma, hon var som jag, hon stack till sin pojkvän, och jag var liten och var tvungen och var hemma. Somrarna när farmor var hos oss, brukade hon höra mig sitta och snyfta i trappuppgången, och när jag hörde hennes steg mot mig sprang jag och gömde mig i mitt rum. Det har hänt en gång att farmor gick ner och gav pappa en rejäl utskällning. Men det var bara en gång. När jag blev äldre, brukade kompisar komma ibland och hämta mig. Jag hade en bästa killkompis en sommar, han hämtade mig med sin moped och vi satt tysta och stilla vid shell och åt en varsin glass. Han förstod precis hur jag mådde, för han hade det likadant. Jag vet inte hur många gånger mamma har lämnat honom och sen kommit tillbaka igen. Och jag vet inte varför hon gör det. Jag tittar upp mot sköterskan igen och brister i gråt, och berättar allting. - Men Annica, det är ju därför du har mått så dåligt! Där har du anledningen! Din pappa är alkoholist! Jag tittar på henne, med chockade ögon. Alkoholist? Min pappa alkoholist? Det hade aldrig slagit mig innan, vilket är lustigt, för alla dessa år bevisar hans alkoholism. Hon skickade med mig broschyrer om alkoholism så jag fick veta mer om det. Jag gick några gånger till hos sköterskan sen kom jag inte tillbaka igen. Ni säger att jag ska säga ifrån. Men sist jag sa ifrån, slängde han ut mig. Det finns ingenting, absolut ingenting man kan göra. Han är fast. Och jag tänker låta han sitta fast i skiten. En dag tittade jag honom rakt in i ögonen och sa "Du gör mig jävligt ledsen!" och han tog inte åt sig, han pekade på mamma istället och sa "Hon gör mig jävligt ledsen!".
Jag vill tillägga att mamma är världens finaste människa, hon är så positiv och har så mycket styrka. Jag älskar henne så mycket. Vi vet inte varför hon alltid går tillbaka till honom, vi har försökt och hjälpa henne, hitta en lägenhet och lämna honom för gott. Men det gör hon inte. Jag vet inte varför. Vi alla vet hur illa pappa skulle bli drabbad, han skulle fastna i skiten totalt, men det skiter jag fullständigt i. Han har bara sig själv att skylla. Han säger att mamma har förstört våran familj, att det är han som har uppfostrat oss. Men han kom aldrig till oss när vi behövde plåster på våra sår, kramade aldrig om oss när vi var ledsna, uppmuntrade oss aldrig om vi var duktiga i skolan, han har svikit oss så många gånger. Det är han som förstört oss. Både min och min systers barndom. Detta är min historia om "What shall we do with the drunken sailor", och jag vet att många fler barn drabbas och har drabbats av en alkoholiserad förälder. Det är så fel och utsätta barn för sånt här. Jag blir så arg. Han är full just nu. Och har stereon igång med gammal jazzmusik i hög volym. Går jag ner och skäller på han nu, kan han ta allt ifrån mig, han kan slänga ut mig ur lägenheten i malmö och jag kan inte fullfölja mina studier. Men snart, mycket snart kan han inte hota mig med någonting, när jag flyttar till en alldeles egen lägenhet. Jag har en lägenhet nu, den är min, eller den ska snart bli det. Och då kan han ge sig fan på att jag skrika tillbaka, ge tillbaka samma jävla psykiska misshandel han har gett min mamma. Folk tycker att jag inte ska lägga mig i, men det handlar om min mamma, en medlem i familjen som far illa! Så fan att jag ska lägga mig i! Åtminstone för min egen skull, skrika ut all ilska jag har mot honom, och sen bryr jag mig inte hur arg han blir. Han kan inte hota mig längre. Han kan inte kasta ut mig nånstans. Jag åker bara hem till mitt hem, och lämnar han åt sina skulder dagen efter. Låta han sitta i sin egen skit och tänka efter vad han har gjort. Jag kanske till och med visar den här novellen jag skrivit, så han ser hur illa våran familj han har skadat. Det jävla fanskapet.