En julaftonsmorgon
Det här är början till en bok jag försökte mig på förra året när jag var nedstämd och behövde fokusera mig på något. Som vanligt blev det bara en början och inget slut...
En julaftonsmorgon, det snöar, små härliga små vita flingor, man vill räcka ut tungan för att fånga en flinga och känna hur kallt och gott det smakar. Solen skiner på barnen som leker utanför, och jag står där i mina morgontofflor, min gråa pyjamas och morgonhår och tittar ut genom fönstret. Det var en perfekt julaftonsmorgon. Alldeles perfekt. Älsklingen ställer sig bakom mig och håller om mig, ger mig en puss på kinden och säger "God jul". Jag ler och blundar en stund. Ända sen den dagen, då jag fick reda på min diagnos har jag uppskattat allt så mycket mer. Varje minut, varje sekund är som en gåva för mig. Jag tittar upp mot min älskling, Lars heter han, och han tittar tillbaka. Sen går han mot köket för att koka lite kaffe.
Den här julaftonsmorgonen var så perfekt så jag ville inte att dagen skulle fortsätta, jag vet vad som komma ska, julstressen, släkten, min syster som kommer hem från London, min bror som avskyr julen, min snuskiga morbror som alltid ska klappa mig på rumpan, farmor som man alltid får stickiga koftor och gryt lappar av i julklapp, mamma som oroar sig för allt, pappa som sitter i fåtöljen och läser tidningen och harklar sig, alla barnen.. jag försöker låta bli att tänka på det, men vårat barn, vårat kärleksbarn hade kunnat leka med dem barnen, få känna en kall snöflinga mot sin tunga, få vakna upp denna morgonen med oss. Ingen var där för att stötta mig, ingen. Bara min bror och Lars. Mamma försöker förtränga det, glömma det och låtsas som att det inte har hänt, pappa fortsätter att harkla sig och läsa tidningen, min syster kom inte ens hem eller ringde ett telefonsamtal, trots att hon visste. Det svider.
Jag gick ut till köket och tog mig en kopp kaffe och satte mig mittemot Lars. Vi har varit tillsammans i flera år, räknar tyst i mitt huvud, sju år, sju år av både glädje och sorg. Vi träffades på en midsommarafton, han bjöd upp mig flera gånger till dans, förtrollade mig med sitt gulliga leende och de snällaste ögonen. Nu när han sitter framför mig har han fortfarande det gulliga leendet och de snällaste ögonen. Han har lagt på sig lite under åren men det bryr jag mig inte om. Hans hår är nöt brunt och lite rufsigt så här på morgonen. Oftast brukar jag rufsa till det, i ren omtanke, ni vet, när man går förbi så kan man inte låta bli att rufsa till honom lite i håret, man vill känna lite på det mjuka håret. Han brukar oftast säga "Men Stina lägg av!" och sen flinar han lite.
Ett brummande av en snöskoter hörs, och vem kommer inte där om lillebror. Hans käraste ägodel, det är skotern, utan den hade han nog blivit tokig. Han går fortfarande i skolan. Sista året på gymnasiet, jag har fått följa med han och titta efter en kostym han kan ha på studentbalen. Men det slutade med att vi båda blev sura och åkte hem igen. Han har redan en dejt, jag kallar det dejt och brorsan blir alltid lika arg. "Det heter inte dejt!", "Nähä vad heter det då?" frågar jag, "Inte fan vet jag, men det heter inte dejt iallafall!" säger han surt. Då brukar jag säga "Surunge!" till han och då blir han ännu surare. Jag älskar den minen, den sura minen, då han lägger armarna i kors med en trumpen min.
"Hallå!!!" ropar han i hallen, Lars svarar att vi sitter i köket och han kommer inklampandes. "Har ni nåt kaffe då?" frågar han. "Om du ber snällt lillebror!" säger jag för att reta honom. Han mumlar något och hämtar en kopp och häller upp kaffe. Visst är det så, tänker jag, att kaffe innebär oftast sällskap. Vi dricker oftast kaffe när vi har sällskap. Och alltid när det kommer någon på besök så måste man bjuda på kaffe för vänlighetens skull. Kaffe är nyckeln till vänskap, eller hur?
"Jag pallar fan inte att va hemma nu!" sa lillebror, "Morsan håller på i köket och gör all mat och då får man fan inte stå i vägen, koka kaffe fick jag inte heller göra, håll dig ute sa hon. Jäkla kärring! Farsan är ute vid vedbon och hugger ved för mamma säger att vi måste ha öppen brasa på julafton, jag hatar julafton!" Han går och rotar i kylskåpet för att hitta nåt ätbart, Otto, våran lilla hund, står bredvid och hoppas på att få en matbit. Otto är en bostonterrier, vi skaffade han för ett år sen för att lägga lite plåster om såren. Jag och Lars har varit med om en massa svårigheter och Otto har verkligen gjort vårt liv lite gladare. En energisk och lekfull liten vovve är han. Alla tycker om honom.
"När kommer Elise då?" frågar jag. Elise är våran syster som bor i London med en rik man. "Ja visst fan, morsan sa att ni får åka och hämta henne vid flygplatsen för hon har ingen tid till det" sa lillebror och stoppar in en prinskorv i munnen samtidigt som han slänger ner en till Otto. "Ska vi göra det? Jaha och när kommer hon?", lillebror sätter sig ner med Otto i famnen, "Hon skulle komma vid tolv på förmiddagen" säger han. Både jag och Lars tittar på klockan, halv elva, dags att börja klä på sig då.
Klockan elva var vi framme Lars och jag, en halvtimma försenade och jag visste hur Elise skulle reagera. Men jag orkade inte bry mig, sådant har blivit så oväsentligt för mig. Vi båda ser Elise stå utanför flygplatsen med fyra stora väskor, en mindre och såklart en liten chanelväska hängandes på armen. Hennes man stod och rökte en cigarett. I ett koppel håller han en liten chihuaha, den måste va ny tänkte jag. Lars suckade stort. Vi steg ur bilen och vinkade till dem. Elise fick syn på oss och trippade i sina högklackade skor mot oss, hon lämnade alla väskorna med sin man. Lars gick dit och hjälpte honom med att bära väskorna. "Herregud vad sena ni är, åh vi var nära att beställa taxi, det hade varit mycket bättre om mamma eller pappa hade hämtat oss! Vilken resa alltså, jag blir så illamående av att åka flygplan och det gör så himla ont i öronen! Men titta här, titta!" kvittrade Elise, log stort och visade upp sin vänstra hand. En vigselring, säkert en dyr en, väldigt fin, men säkerligen dyr. "Nej men åh har ni förlovat er, Gud så roligt!" sa jag och kramade om henne, i ögonvrån såg jag Lars och hennes man, som heter Brian, gå och slita på väskorna. Lars fick bära chihuahan och två väskor samtidigt, det såg väldigt komplicerat ut. Jag gick dit och tog chiuhahan i famnen, riktigt söt liten en. "Ja just det, lilla Tingeling, visst är hon bedårande!" kvittrade Elise på och log brett. Hon kvittrade på under hela resan hem tills Lars satte igång radion på högsta så hon inte kunde prata mer. Hon förblev tyst och sur.
Vi dumpade av henne och compani hos mamma, "dumpade av" lät kanske illa, men det såg faktiskt ut som att vi dumpade av dem. Lars stannade bilen, öppnade bagageluckan och drog ut alla väskor, jag la lilla Tingeling i Brians famn och sen satte vi oss i bilen igen och körde hem. Hem, det ordet tycker jag om, "hem" passar så bra att säga, mjukt ord, man kan nästan smaka på det. Där finns tryggheten, där man trivs och mår bra, sitt eget hem. Jag vaknar upp ur mitt tänkande och hör Lars sitta och snyfta jämte mig i bilen. Vi sitter där alldeles stilla och tysta i bilen utanför vårt lilla hus, och jag vet varför han gråter. "Det borde inte vara så här, det här är orättvist!" fick han ur sig, det var svårt för han att säga något för han grät så kraftigt. Jag har aldrig sett han gråta så här mycket, och jag visste inte vad jag skulle säga. Han har alltid försökt hålla det inom sig, jag har sett tårarna i hans ögon men han har ändå försökt att vara positiv i denna situation. "Det går inte en dag utan att jag tänker på vår lilla.. och nu du.. hur ska jag klara mig utan dig?" säger han och tar tag i min hand. "Säg inte så! Du får aldrig säga så.." säger jag och kramar om hans hand. Lars drar ifrån sig handen och lägger huvudet och armarna på ratten och gråter och skakar. Jag stryker han lätt på ryggen. "Vi måste va starka, okej? Du och jag mot hela världen, eller hur?" säger jag lugnande till honom. Lars tittar på mig och nickar. "Du har rätt älskling, självklart har du rätt".
Du och jag mot hela världen, så brukar vi säga till varandra, med dessa ord blir vi starkare varje dag. Det är härligt mycket snö ute, jag och Otto är ute på en promenad innan det är dags för allt julstök. Otto älskar när man formar snö till bollar och kastar iväg dem. Han flyger efter dem och blir lika paff när han biter i snö och inte i en boll. Jag skrattar så jag gråter. Lilla Otto förgyller verkligen mitt liv. Plötsligt känner jag för att slänga mig ner på marken och göra en snöängel, det har jag inte gjort på år och dar. Gud så härligt, där ligger jag och viftar på både armar och ben, Otto går fram och nosar på mig och undrar vad matte sysslar med. Jag ligger där en stund, stilla och njuter av tystnaden. Det känns som om tiden stannar. Alla borde stanna upp och låta tiden stanna en stund. Njuta av tystnaden och av lugnet. Det känns att man lever. Jag drar in en massa frisk luft, så underbart. Jag känner mig starkare och starkare varje dag, men min kropp har blivit svagare, det går inte att komma ifrån. Men jag ska leva.
I spegeln ser jag en mager medelålders kvinna i en stor svart klänning. Den ser ut som en stor soppåse på en galge. Jag har gått ner cirka tio kilo. Lars säger att han älskar mig hur jag än ser ut och jag försöker älska mig själv trots mitt benrangel. Kvinnor har så svårt att älska sina kroppar, det är lustigt det där. Detta är min kropp, min kropp som gör så mycket för att jag ska kunna leva. Jag har två ben så att jag kan gå, springa och dansa, två armar och händer så att jag kan laga mat, hälsa på folk, bläddra i en tidning, kunna tvätta mig själv eller cykla. Jag har ett ansikte, ett ansikte jag kan pryda med smink, som jag kan visa mina känslor med,och kunna le mot människor. Jag har två ögon som jag kan se med. Två öron som jag kan lyssna med. Ni förstår grejen, våra kroppar är unika. Istället för att hata våra kroppar borde vi vara tacksamma för att vi har dem.
Lars kommer fram till mig och håller om mig. Den värmen som han ger mig kan ingen annan man ersätta. "Du ska få nåt av mig!" säger han, "Blunda!", jag tittar på han nyfiket och ler. "Men blunda då!" säger han. Jag ler fånigt och blundar. "Sträck ut din hand.." viskar han. Jag sträcker ut min hand och känner nåt kallt och rassligt. "Nu får du öppna!", jag öppnar ögonen och ser ett par öronhängen som ligger i min hand. Ett par glittriga öronhängen och dem är jättefina. "Nämen älskling.." hinner jag säga innan han kysser mig. "Dem är ju jättefina!", jag tar på mig dem och granskar mig i spegeln. Nu känner jag mig inte som en stor soppåse på en galge, nä nu känner jag mig vacker, vacker tillsammans med Lars, vacker och full av kärlek.
Det var ett stort stohej i köket hemma hos mamma och pappa, mamma torkar av sig svetten ur pannan med en handduk och pustar ut. "Hej mamma, jag tog med mig lite mat som jag har gjort" säger jag, "Åh gulliga unge, tack så mycket!" säger hon och pussar mig på kinden. "Åh du store! Janssons frestelse, prinskorv, rödbetsallad och omelett, hur har du hunnit göra allt detta?" utropar hon när hon står och river i påsarna med maten jag har gjort. "Magi" säger jag och båda skrattar. Vi kramar om varandra.